Gotlands läns tidning – 1 april 1858, sida 2

att de, klädda uti hwita kläder och med brinnande wars ljud i handen, kommo till funten, hwarwid en perfon gick förut med ett stort warljus, kalladt påskaljuset det ftora. Om ursprunget bärtill anför Olaus Petri i sin krönika följande: Wåra förfäder först i Christenheten hade få stiktat, att döpeljen allena skulle ske på Påskafton och Pingstdagsafton, och dersemellan om året blef ingen döpt, utan nöden få kräfde, att någon låg på fin sotsäng; dermed tillkännagafs, att fom Christus Jesus låg hela den dagen begrafwen, så skulle oc de fom på ber mälte dagar döpte woro, begrafwas med honom, och upps stå med honom nya menniskor. Och det gifwes tillkänna med de ceremonier och utwärtes åthäfwor, fom de ftiktas de i kyrkorne på den dagen, fom är med Funtwigning, ljus och annat fådant. Så war det med det stor Påftaljuset, med hwilket de wille be teckna Christum, fom före gick, och de andre, fom döpte woro, gingo i procession efter med deras brinnande ljus, betecknandes, art såsom Christus gick före med ett godt erempel, få skulle de med deras brinnande lampor wandra i i ett godt lefwerne efter honom. Och de gingo hela denna wecka i proceåfion, med hwita kläder och brinnande ljus, till Funten. Wåra påfwiske förräder förehade nog besynnerliga ce remonier om Påskmorgonen. Wid altaret ställdes en kista, tom liknade en graf, hwaruti låg ett beläte af sten eller träd, hwilket de smorde med wälluktande balsam, som skulle beteckna den smörjelse, fom war Christus tillämnad af qwinnorna. Med forsbilden bedrejs åtskilliga mwidfeepelser; men allt detta afskaffades wid reformationen, dock utan att rubbba sjeljwa högtiden. Wår erangeliska förs samling erkänner, att högtiden har sin upprinnelse från Axostlarne, hwarföre mi warit få mycket angelägnare om def firande. Mötet i Orebro 1529, den äldre och nyare kyrkoordningen, Upsala möte 1593 samt Kongl. Förs ordningen af är 1741 äro öfwertygande wedermälen derom. Under 1823 års Riksdag wäcktes presteståndets upp märksamhet på den skiljaktighet i tiden för påskhelgens firande, hwilken stundom inträffat i Swerige och andra evangeliska länder, härrörande deraf, att Nicäiska mötets beslut, hwarigenom de kristne förbjödos att fira fin Påsk på samma dag fom Judarne, och hwilket hos wåra trods förwandter i denna Del till fin kraft upphört, likwäl äns nu iakttogs i Swerige wid bestämmandet af Påskhögtiden, hwarigenom händt, att wi flera gånger, och äfwen i framtiden understundom skulle kommit att fira Påsken en wecka senare än t. ex. i Norge (såsom 1818), och förs ordnade Kongl. Maj:t år 1823, att, med iakttagande i allt öfrigt af de om Påskterminens bestämmande gifna fö reskrijter, denna Bag skulle hädanefter i almanachorna ut sättas alldeles oberoende af Judarnes Påskhögtid, om mwerkz ställigheten hwaraf wetenffapssakademien förständiga des. Påskdagen utsättes alltid på första Söndagen efter den fullmåne, som inträffar näst efter Wårdagjemningen, och om denna fullmåne infaller på en Söndag, få ute sättes Påskdagen på följande Söndag. Pasken måfte alltså under olika är komma olika tidigt, alt efter berörs de fullmånes tidigare efter senare inträffande. Efter Påftdagen rätta fig sedan alla rörliga Sön: och Högtidsdagar under hela året. Defa anteckningar må wi nu afsluta med några ord lånade ur en längre artikel i Läsning för Folket (6:e argången) om Påsken med dertill hörande högtider och plägfeder af Swea Mikes nuwarande Erkebiskop Doktor Henrik Reuterdahl: oss Det är fora glädjesämnen, fom wid påsken föreswäfwa wåra tankar. Pasken war också alltid en glädjens högtid. Det första påskdagen ingått, yttrades en sådan glädje. Pjalmer och musik uppstämdes, alla klockor ringdes, på fälten och på bergen antändes facklor och hufteldar, de skönaste drägter, som man egde, anlades, höga och låga skyndade till kyrkorna, i dessa brunno tidigt på morgonen otaliga ljus, altaren och kyrkoprydnader wore behängde med blommor, med kransar, med praktfulla tas peter, färlefgzwerk utöfwades och gånvor utdelades. Så: ledes lösgåfwos fångar, och slafwar fingo fin frihet. Bland de gåfwor, med hwilka man fägnade hwarandra, woro på många ställen konstigt färgade och förgylda ägg. Alla ansågo hwarandra såsom wänner och syskon, oms famnade hwarandra med den glada helsningen: Christus är uppstånden! och återfingo det lika glada swaret: Ja, han är sannerligen uppständen! Sjelfwa naturen troddes till och med glädja fig åt den stora dagen. Efter en jolkmening skulle solen dansa wid sitt uppstigande på himlen. En del af dessa föreställningar och sedwanor äro ännu i behåll: särskilt äro påftshelSningarne och påffgåfivors na brukliga i Ryssland och Grekland. Det kan också ide wara Gud misshagligt att man i utwärtes måtto gläder fig, när sinnet är gladt öfwer undfångna wälgerningar; men det wigtigaste är härwid att dessa wälgerningar med ett fromt ch Gudi hängifwet finne erkännes, att den ins re menniskan har uppstått från syndens mörker och elände och blifwit en ny menniska. Endast Då fan den yttre menniskan på det rätta sättet glädja fig öfwer Jesu uppe ståndelse. Werldens skönaste ros. Af H. C. Andersen. Fri äfworfstnsun, från Gufskan AF W L —