Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1870, sida 2

nar, att I då väl skolen hafva något att syssel sätta eder med och som skall skänka eder någor tröst i olyckan . .. Hvad sägen I nu, jungfru Iliana hvad sägen I nu?... Hafven I rätt förstått mig och jag svär den dyraste ed, att allt hvad I nu hafven hört, skall bokstafligen så ske, som jag hafver sagt det.., Hvad blir nu edert svar, om jag ännu en gång skulle låta eder välja! Iliana vred sig som en mask framför riddarens fötter och uppräckte sina sammanknäppta händer mot honom. — Nåd, nåd! — frampressade hennes skälf. vande läppar, utan att hon rätt sjelf visste, hvad hon sade. — Ja eller nej, stolts jungfru... I skolen sjelf afgöra edert öde! — 0... hafven I ett hjerta .. hafven I haft en mensklig qvinna till moder, stenhårde, förfärlige man! — stammade lliana. — Sägen ja, sägen ja!... Allt hvad jorden eger ljuft att bjuda, skall blifva eder lott! Sägen ja, jungfru Iliana, och allt kan ännu hafva en återvändo! En stund förflöt, en förfärlig stund. Riddaren slukade med sina ögon den undersköna bedjerskan vid sina fötter och vågade knappt andas för att icke påskynda afgörandet af sitt eget öde. Ilianas hufvud och händer hade sjunkit ned mot jordgolfvet och hennes läppar rörde sig, som om ord halkat fram öfver dem, ord, hvilka intet menniskoöra kunde förnimma, men som dock gingo till honom, som ensam är stark och mäktig och ensam förmår hjelpa, der allt hopp är ute. Hon var räddningslöst förlorad. Endast ett underverk kunde medföra en skiftning i hennes öde. Men hon bad icke om det, som tydligen var en omöjlighet, utan om kraft att kunna fördraga, uthärda, bära den tyngsta bördan lika väl som