ve Oltenttiga organer, som Sokt alb Ior sig sjelfva och andra dölja det verkliga tillståndet på krigsskådeplatsen finna sig sedan ett par dagar ur stånd att fortsätta denna taktik. Det går icke längre an att helt enkelt öfverkorsa den preussiske konungens depescher såsom osanna; det går icke längre an att fantisera sig in i ett blindt förtroende till uppgifterna från franska regeringens sida — ett förtroende af desto besynnerligare art, som Frankrikes eget folk, Frankrikes press, ja Frankrikes lagstiftande församling veta och öppet uttalat, att det system, som dess regering följer, går ut på att förhemliga och föra bakom ljuset. För vår del hafva vi svårt att finna någon ursäkt för dem som förfarit så partiskt och utan all kritik, ehuru ett bemödande att efter bästa förmåga urskilja sannt från falskt eller åtminstone att låta begge sidornas uppgifter tillsvidare gälla hvad de kunnat hade hört till deras pligt som offentliga organer. Vederlagda af händelserna sjelfva, som skingrat de framtrollade dimmbilderna, synas de nu slå öfver till en motsatt ytterlighet, i det de under rop af förtviflan skildra Frankrikes ställning såsom fullkomligt hopplös. Afven detta är icke; sannt. Vi skola här försöka lemna den möjligast noggranna skildring af krigshändelsernas hufvuddrag och ställvingen på krigateatern, sådan den var ännu i går, för att! sedan visa, det fransmännens belägenhet, ehuru i hög grad betänklig, är långt ifrån att vara hopplös förutsatt nämligen, ätt krigsoperationerna från deras sida blifva bättre ledda än hitintills och att i spetsen för landets styrelse komma män, som, i stället för att med misstroende behandla folket, förstå att lifva det och kan ställa: en borgen för att Frankrikes ungdom ofsrar lifvet för sitt fäderneslands frihet och icke för en sjelfvisk dynasti. Den 3 dennes stod franska , Rhenparmten, 300,000 man stark, färdig att inrycka i Rhenbajern och Rhenprovinsen. Man väntade icke ett anfall från tysk sida, så öfvertygad var man i franska högnrarteret, att tyskarne, betraktande hvarje invasion i Frankrike som en omöjlighet, skulle hålla sig på defensiven. Slaget vid Weissenburg skingrade denna farliga illusion på ett desto betänkligare sätt, som den stora franska armöens olika kårer ännu icke hade afslutat den afsedda koncentriska uppmarschen mot gränsen, utan stodo på temligen betydliga afstånd från hvarandra. Detta möjliggjorde för kronprinsen af Preussen att med öfperlägsen magt angripa och krossa general Douays division d. 4 dennes, hvarefter han utan dröjsmål fortsatte sin marsch i sydlig riktning. Vid Wörth sammanstötte han d. 6 dennes med Mac-Mabon, som i spetsen för sin armekår, 33,000 man, hade brutit upp och skyndat i ilmarscher mot gränsen. Trots starka positioner, blef hans af elittrupper bestående kår fullständigt krossad, äfven den, af tyska härens trefaldigt öfverlägsna numerär. Två divisioner af de Faillys armökår, som först mot stridens slut anländt till valplatsen, refs med i den vilda flykten, hvarunder återstoden af MacMahons kår så upplöstes, att han efter sin marsch öfver Saverne till Nancy ej kunde samla spillrorna till större antal än 8,000 man, hvilka tillika med de Faillys divisioner skickades med jernväg till Chalons att der organisera sig. Samma dag som slaget vid Wörth stod slaget vid Forbach, i hvilket franska centern under Frossards befäl blef slagen och nödgad till brådskande återtåg. Dermed var den franska anfallsplanen tillintetgjord, och det gällde nu att försvara sig sjelf. Ett ögonblick hoppades kejsaren, att Mac-Mahon och de Failly skulle kunna försvara Vogeserna, medan den ännu orubbade högra flygeln af franska hären intog en försvarsställning bakom Nied, men planen befanns omöjlig gentemot de tre tyska armåernas kraftiga fortföljande af sina vunna framgångar. Det beslöts att samla Rhenarmåen kring Metz, för att på den starka Mosellinien bjuda fienden spetsen, medan en ny armå organiserades i Chalons. Steinmetz, prins Fredrik Karl och kronprinsen framryckte mot Mosel, den förstnämnde på högra flygeln, den andre i centern, den tredje från de positioner han vunnit på venstra flygeln. De tre härarnes frammarsch kunde icke ske med lika! hastighet. Efter sin öfvergång öfver gränsen stodo de på en front, som sträckte sig i sydöstlig riktning från Forbach tilll: Hagenau, medan Moselfloden på sträckan! mellan Nancy och Metz flyter från söder p . 1 ( : till norr. Tyska härarne måste således göra en svängning, under hvilken centern (prins Fredrik Karl) hade en längre väg! än högra flygeln (Steinmetz), och södra armen (kronprinsen) en längre väg än centern och detta öfver Vogesernas utomordentligt brutna terräng, hvartill kom att! ett störtregn, som föll under denna marsch, ytterligare försvårade densamma. På kronprinsens väg lågo dessutom åtskilliga bergfästen såsom Pfalzburg, Marsal, La Petite! Pierre (Litzelstein) och Lichtenberg. Dessa fi fästen dels cernerades, dels beskötos och togos, dels befunnos utrymda med qvar-l lemnade kanoner och förråder. Allt detta JI upptog tid och försvagade äfven i någon mån kronprinsens arme, från hvilken en betydlig styrka under general Beyers befäl skickades söder ut att cernera Stras-Jl burg, medan andra afdelningar qvarlem-I nades att belägra Pfalzburg och Marsal. lg Det var emellertid af viot. att de trel