Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1870, sida 2

cn, DO 11A. Å SULLDALLC Således 101troendefullt min väg. Jag promenerade genom gränderna, öfverskred kyrkotorget och begaf mig in i ett kafö. Der fanns ingen utom värdfolket, som hade ett föga förnöjdt utseende. Jag begärde en flaska öl och slog mig som en god tok ned på en stol med ryggen åt dörren, som för till gatan. När jag efter tjugo minuters förlopp gick derifrån, hade de våra lemnat gatan. Endast två lrödbyxor visade sig framför ett hus, och i detta ögonblick smällde två gevärsskott vid ändan af storgatan, som utmynnar vid Saar. Ni kan tänka er med hvilken hast alla menniskor, som befunno sig på gatan, försvunno. I mitt grannskap var en bod, der jag sett två vackra flickor. Jag skyndade dit, och nästan i samma ögonblick fick jag se ett tiotal preussiska soldater komma med gevär i hand och gripa de begge franske soldaterna, som jag, glömsk af min egen belägenhet, var nära att ila till hjelp. Preussarne började derefter genomsöka husen. Man hade tydligen sagt dem, att det fanns ännu en främling i staden. Det gällde att icke förlora besinningen. Bodens innevånare visade mig idel välvilja, sedan jag sagt dem, att jag var tidningskorrespondent; men dölja mig hade varit farligt, tillochmed omöjligt. Jag stannade således midtibland dem, sittande på en komma skulle. Soldaterna, som genomletade huset, passerade tre gånger förbi mig, utan att fästa uppmärksamhet vid min person. Men ingenting undgår ,,husbonde-ögat:Deras chef, en landtvärnslöjtnaut, inträder genom bakdörren med revolver i band, mönstrar mig, griper mig i kragen, frågar mig i ursinnig ton hvem jag är, och innan jag huanit yttra en stafvelse, sätter han revolvern för min panna och släpar bort mig. Hvilket ögonblick! Fruktan var den känsla jag minst af alla erfor, men skymten at en sådan behandling, mot hvilken Jag var vanmäktig, minnes jag ännu. Utan hatt, beröfvad min resveska, som jag på en bondes vink, när de två skotten smällde, hade kastat bort, för att lättare försvinna i massan; beröfvad min revolver och min käpp; släpad vid kragen framåt med landtvärnsotficerns revolver för min panna och bakom mig soldater, af hvilka en gaf mig en spark — i detta tillstånd snarare bars än fördes jag till bron. Der påskyndade man sina steg, ty våra kulor slogo ned i mängd på denna punkt. Man förde mig kring en husknut. Der väntade två kärror fulla med halm. De begge franska soldaterna voro redan i den ena; revolvern utpekade min plats i den andra. Jag stiger upp. Jag vill göra några anmärkningar, men de nedtystas i hotande ton. Liket af en preussisk soldat lägges mellan mina ben -min näsduk är ännu röd af hans blod — och det bär af. Vi körde i sträck vägen, som för trån staden till skogen. Den har en längd af 2 kilometres, och nyss förut hade våra mitr. Jjoser bestrukit den. Lyckligtvis för oss sköt man icke nu från det franska lägret.... När vi om aftonen anlände till lägret, omkring 5 lieues bakom Saarbräcken, var det lyckligtvis vackert väder; ty de preussiske officerarne och soldaterna medförde icke tåält. Men i gengäld var måltidstimman förbi, och det fanns icke en bit bröd att bjuda mig. — För en halftimila sedan, sade en preussisk officer till mig, — skulle vi delat vår måltid med er; nu ha vi sjelfva intet. Otficerarne samiade sig kring mig. Jag hade skyndat underrätta dem, att jag med mitt hedervärda yrke som tiduingskorrespondent förenade egenskapen af o:ficer — att jag för tre år sedan tjenade som kapten i franska armåen. Min landtvärnslöjtnant — han med revolvern — hade alldeles förändrat uppförande. Först skaskade han mig friskt vatten att dricka och räckte mig sedan sin kurbitsflaska, som innehöll bränvin. Om man frågar, huru jag blef behandlad, sedan dender håktnings-scenen väl var öfverstokad, bar jag endast följande svar: preussarne som menniskor voro bra, med några få undautag; men reglementet, som användes mot mig, var hårdt. Till exempel: osficerarne umgingos med mig; de erbjödo mig cigarrer och vin; ja, de skickade på en half mils afständ att söka bröd och smör åt mig, utan att jag fick betala besväret. Men derefter anländer en subaltern som förde mig bort. Natten fick jag tillbringa på hårda marken och dagen i arrest. I arresten hade jag till sällskap de begge franska soldaterna och en spion, som tyskarne gripit. På marken sof jag följde mig som skuggan. De begge soldaterna (af 68:de och s:de reg.) än mina nedsmutsade och sönderrifna kläder. En sadel tjenade mig till hufvudgärd. Jag sof icke, ty hvad jag börde förtog mig all förmåga att somna. Jag känner tyskan tillräckligt för att kunna uttrycka så temligen hvad jag vill och tillräckligt för att begripa hvad man sade omkring mig. Man tog mig för en spion, och en af mina väktare yttrade till den andre: Man muss mit diesen Spionen ein Muster machen. (Man måste statuera ett exempel på dessa spioner). Följande dagen klagade Jag för en officer af min egen rang och ålder ötver min behandling. Denne rapporterade saken till öfversten, som gerast skickade efter vin till mig och tömde sitt cigarrfodral i min ficka. Men icke förthy måste jag, mellan en eskort af bajonetter, göra sällskap med de begge soldaterna och med spionen, till Lebach, general v. Göbens högqvarter. Här blef saken utredd. General v. Göben är icke blott en ryktbar krigare; han är en välvillig gentleman. Han emottog mig särdeles väl, sedan jag tör honom presenterats af en stabsofficer, som bott i Paris och tjenstgjort i Afrika under MacMahon. Generalen bjöd mig på frukost, lät mig veta, att jag skulle transporteras som fånge till Coblenz, men ingick slutligen på att diskutera frågan, om jag ej kunde frigifvas. Jag blet frigifven och utan vilkor. Hade man afkräft mig löfte om att tiga med hvad jag sett i preussiska lägret, skulle jag hållit det. Men general Göben sade: ,,ni har sett truppsamlingar, men det är ingen hemlighet med dem. Jag ger er friheten utan vilkor. Jag tackade, tog afsked och fördes af en gendarmeri-underofsicer till Saarlonis. Der tillbragte jag två timmar hos kommendanten vid glaset och cigarren. Ett åkdon anskaffades, mina ögon förbundos, en ny gendarm och sedan på väg till transka gränsen. En half lieue från gränsen aftogs ögonbindeln. Gendarmen visade mig en by på något afstånd, sade mig, att det var Frankrike och önskade mig lycklig resa. Jag passerar gränsen och anländer till franske byn Merten. Jag begär der häst och åkdon till Boulay, der jag hoppades träffa en af våra arm6kårs-chefer. Man vägrar mig skjuts; jag erbjuder 20 francs för häst och åkdon. Det hjelpte ej. Man endast mönstrar mig med misstänksamma blickar. Jag går längre in i byn, möter skolläraren, förnyar min begäran om skjuts, får löfte att få den om en fjerdedels timme, beslutar tillbringa denna tid i värdshuset, der jag köper mig mjölk och bröd. Under det jag spisar, inträder en bonde, derefter två, derefter tre. Slutligen är salen full och fönstren äfven. Bönderna betrakta mig och fråga hvem jag är. De tycktes icke begripa mitt svar. De fråga efter mina papper; jag har inga, ty de följde med min resväska. Någon skriker, att jag är en preussisk spion. Jag svarar dem i harmsen ton. Den dumma hopen blir ursinnig. Qvinnorna blanda sig i spelet. Man springer efter gevär, sablar och knifvar. Två hundra menniskor omgilva mig, pressa sig in på mig. Jag vågade icke visa min ångest; jag hade behof af hela min Själsstyrka. Tänk er att dö som spion, en ohygglig natt, i ett okändt hörn, stupande under huggen af en galen folkhop. I sanning: jag nådde bättre hos preussarne än hos desse landsmän. Jag kastas slutligen på en kärra med halm, eskorteras af ett dussin beväpnade galningar till nästa militärqvarter . . . och då indtligen var min Odysså slut och befrielsens timme slagen. Kapten Jeannerod beskrifver de preussiska bataljoner han under denna irrfärd såg såsom särdeles ståtliga trupper, isynnerhet landtvärnsbataljonerna, och berömmer den utmärkta ordning som de i allt akttogo. Soldaterna hade, skrifver han, lels ett muntert och lefnadsfriskt, dels ett istert och beslutsamt utseende. En preuszisk kapten, med hvilken han talada cc stol och rökande en cigarr i afvaktan på hvad mellan två väktare, som, väpnade med bajonetter, fingo halm att ligga på; ty i preussiske soldaternas ögon betydde deras uniformer ojemförligt mer