Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1870, sida 2

på spåren... Och det är min farbroders vilja, han har derpå svurit en dyr ed, att den, som finner jungfru Iliana och återför henne fri till sin fader, skall ega jungfruns hand, hvar så hon dertill säger ja eller nej... Ja, liten på mig, riddar Jost, jag är eder vän, och hvar jag får den minsta tråd i handen, så reder jag nog ut härfvan! — Vil, fru Brita, och min tacksamhet skall icke heller känna några gränsor... Men sägen mig I, som kännen bättre än någon annan kan det, eder fränkas sinne, sägen mig ... skall hon icke, om hon tvingas ...skall hon icke vara i stånd att hellre offra lifvet. — Offra lifvet! — utbrast fru Brita, som om hon aldrig tänkt sig något sådant. — Man säger — tillade riddaren inställsamt — man säger, att de af Axelssönernas blod äro sådana. De låta ej tvinga sig. — Axelssönernas blod — sade fru Brita och såg med ett uttryck af stolthet rätt framför sig — Axelssönernas blod, ja man har nog rätt i hvad man der säger, det låter ej tvinga sig, men ... slikt hafver jag dock aldrig förnummit, att en jungfru dödat sig hellre, än hon trädt i brudstol. — Men står hennes hug till herr Thord, så kan det ske lika mycket, emedan hon icke får träda i den brudstol, som hon sjelf vill. — Vi veta det dock icke med visshet — genmälte fru Brita. — Har herr Thord röfvat henne och håller henne fången, så lärer väl detta ändra hennes sinne, orh det skolen I veta, riddar Jost, att den ungersven, som uppträder till en stolts Jungfrus försvar och räddar henne ur en fara, den ungersvennen vinner lätt nog hennes hjerta. Det blixtrade till i riddarens svarta öga vid dessa ord, som om just nu en ny tanke runnit upp i hans hjerna. — Och skulle det värsta hafva händt — tilllade fru Brita — skulle den djerfve herr Thord i hemlighet hafva vigt sig vid Iliana och blott hål