kL 2— UTRIKES. ÖSTERRIKE. I grefve Beusts depesch till riddare Palomba i Rom angående konkordatets up sägande heter det bland annat: yDet sednaste dekretet från konciliet, innehällane dogmen om påfvens ofelbarhet, har af den kejserli kungliga regeringen mottagits med en känsla : djupt och välberättigadt bekymmer. De facto i nenaller detta dekret grundsatser, hvilkas tillämj ving nödvändigt måste förändra de grundvalar, 1 hvilka förhållandena mellan stat och kyrka hittil hrilade. Utrustad med ny myndighet, som bekl der honom med ett slags allmakt, insättes den st veräne pålven till högste domare i saker, som ang tron och moralen, under det samtidigt dermed tyc ningar gifvas, som gå långt utöfver det makton råde, som hittills varit kyrkan obestridt. En s ansenlig makttillökning ät kyrkans öfverhufvu tvingar regeringarne att utveckla större vaksamhå och handlingskraft för att okränkta upprätthåll sina egna rättigheter gentemot dem, på hvilka an språk göres under denna nya makts egid. ybDe af konciliet promulgerade lärosatserna ställ statens förhållanden till kyrkan på en helt ny ba sis, enär kyrkan utvidgar sin kompetenskrets oc samtidigt i påfvens person koncentrerar all de makt, som den gör anspråk på att utöfva. En s radikal förändring rubbar alla vilkor, som hittill förefunnits för att reglera förhållandena mellan sta och kyrka. Det är kyrkan, som tagit initiative till en akt af så stor betydelse och som sålund: ställer sig på ett område, der det icke för oss kar återstå annat än att förklara, det de med kejsar dömet under helt andra förhållanden afslutade ö verenskommelser icke numera kunna anses giltiga den kejserlig-kungliga regeringen anser alltså def år 1855 atslutade konkordatet såsom upphätdt Jag tror, att detta beslut mer än tillräckligt rättfärdigas af de nuvarande omständigheterna. Mar kan icke utan farhågor underhålla förbindelser med en makt, som påstår sig ega ett obegränsadt välde, hvilket dertill icke är underkastadt någon kontroll. Det är sannt, att ofelbarheten blott skulle sträcka sig till trossaker; men det är i ögonen fallande, att den, som ej kan misstaga sig, ensam för sig tager i anspråk rättigheten att bestämma, hvad som tillhör trons område, samt att han följaktligen ensam bestämmer ötver gränsorna af sin kompetens. FRANKRIKE. Lagstiftande församlingens möte d. 11 dennes öppnades under markis Talhoucts ordförandeskap. Under uppläsningen al protokollet öfver den föregående dagens förhandlingar inträdde grefven af Palikao; flera deputerade omringade honom. Vid mötets början föreslog Thoinnet dela Turmeliere under allmänt bifall att afsända till armben församlingens tacksägelse. 5I fäderneslandets namn — yttrade han — böra vi tacka de tappra soldater, som stå vid gränsen. Odödlig ära tillkommer dem. som i denna stund strida för det gemensamma bista. Må de få mottaga uttryck af vårt förtroende och vår beundran. Det beslöts, att art. 1 ilagen om de utomordentliga militäråtgärderna skulle ha följande form: ,Lagstiftande församlingen har enhälligt voterat sin tacksamhet åt Armöerna; samlingen förklarar, att de gjort sig väl förtjenta af fäderneslandet. Då utskottets ordförande — den törre in stern Forcade de la Roquetto — uppläste denna artikel, uppreste sig hela isamlingen och antog den med acklamation. Lagförslagets 7 andra artiklar (om inkallandet af det ogifta manska: mellan 25 och 30 år, om bevillning understöd till mobilgardisternas familer, samt om frivilligas inträde i armen, 0. 8. v.) antogos likaledes enhälligt och med acklamation. Forcade de la Roquette motiverade dessa åtgärder i ett längre tal, som ofta afbröts af bifallsyttringar. Till slutet yttrade han: ,,En hjsltemodig armå kämpar vid vår gräns. För att kunna sylla luckorna och motstå stridens ansträngningar måste vi appellera till deras fosterlandskärlek, som fullgjort sin konskriptionsskyldighet. Vi tillförsäkra sålunda vår armö en talrik och krigsvand reserv, som inom kort tid kan ingå i liniebataljonerna och genast deltaga i striden. Efter dem skall organiseras en armå af 1869 och 1870 års äldersklasser, och mobilgardet skall alltså få tid att fullända. sin militära utbildning. Utskottet har enbälligt bifallit dessa planer. Alla partier ha sammansmält i den patriotiska tanke, hvars ändamål är att betrygga landets försvar och våra vapens slutliga seger! Frankrike skall blifva enigt genemot utlandet, emedan det måste vara starktk. Då Forcade slutat sitt tal, genljöd salen af längvariga bitallsyttringar och ropen: ,Lefve armeen! Lefve Frankrike! På den moderata vensterns vägnar tackade Picard ordföranden för, att han så vackert tolkat församlingens känslor. Han tillade: ,Jag talar som medlem af utskottet; ingen kan betvifla, det vi alla äro eniga, då det gäller fäderneslandets förSvar, Sedan debatten om militäråtgärderna slutat, tog grefven af Palikao ordet för att. meddela församlingen den nya ministörens s sammansättning. ,Mina herrar! — börle grefven — i kejsarinnans namn ... måste begära att ickte behöfva tala , och det sker af ett mycket godt För 25 år sedan fick jag en kula renom bröstet, och den sitter der ännu. Bifallsyttringar.) I kejsarinnans namn får ag meddela Er medlemmarne af det nya kabinettet. Vid uppläsandet af namnen, mottogs narinministern, Rigault de Genouillys namn ned bravorop. Etter en kort paus återipptogos förbandlingarne angående Jules Favres förslag om nationalgardets skyndsamma beväpning. Det var af denna anedning, som Gambetta tog ordet för att ramställa denna åtgärds oförtöfvade genomförande såsom alldeles nödvändiot för — röster: tala högre!) Mina herrar! — — — — — — — —. AS