Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1870, sida 1

— Nå väl, riddar Jost .. hvad bud medfören I så från min fader? — Först och främst det, att han lyckligt fått edert bud, innan det var för sent... När vi med konung Carl kommo ridande till Stockholm, så var han redan ute i skären. På flottan, som konungen skickade ut från Stockholm, befann äfven jag mig, och I mågen tro det, fru Brita, det kostade mycken möda att förmå höfvidsmännen ligga stilla ... dock lyckades det till sist... — Jag vet det af ryktet — inföll fru Brita — faran var stor! — För mina ögon syntes ingen räddning för herr Olof, som låg längre in i sundet än herr Magnus. Han hade ofelbarligen varit förlorad, om icke samma skäl talat på flottan, som så mångenstädes på land... I skolen märka det, fru Brita, vi äro snart vid målet! Jag underrättade eder fader en mörk natt, att jag var ombord, och vi hade ett möte på Windön. — Och han sade... ,? — Han bad eder sätta lit till erkebiskop Jöns! — Erkebiskopen! — upprepade fru Brita tankfull och skakade på hufvudet. — Jag vet icke hvarför, men jag har aldrig haft rätt förtroende för den mannen... Han håller icke med kung Carl, har aldrig gjort det, men han håller icke heller med konung Kristian längre, än han vill... I skolen se det en gång, riddar Jost, I skolen se det, att min aning slår in, fast jag icke kan hvarken för mig sjelf eller andra förklara det, .. Jag hade gerna sett, att min herr fader lemnat den mannen på sitt Almarstäk. — I hafven en skarp blick, fru Brita — genmälte riddaren artigt — men jag menar, att I snart skolen finna, det både Almarstäk och Tynnelsö äro goda att hafva. Erkebiskopen lika väl som biskop Sigge på Tynnelsö äro fullt att lita på, och nu sitta de med många hundrade svenner