Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1870, sida 2

51 HALLE I ULL 114 Ww1i119 JAT5Vöteborg den 16 Åugusti. Det är en sak som måste återföras till dess rätta betydelse, innan denna blir bortblandad. Ingen har srånkänt grefve v. Bismarck hänsynslöshet i fråga om användningen af medel för sina syften; ingen har försvarat hans politik i detta hänseende, utan hafva fastmer både tyskar och Tysklands vänner skarpt ogillat hans handlingar både mot Österrike och Danmark. Så har man ej heller ifrågasatt, det icke denne statsman varit i stånd att bjuda kejsar Napoleon hvad som helst för att få ostörd utföra kriget mot Österrike, ikasom det var ganska tydligt, att han icke skulle besvära sig med att inlösa sådana hela eller halfva löften, när han kände sig nog stark att kunna ignorera dem. Det är alltså här en ganska likgiltig sak, huruvida grefve v. Bismarck framkastat lockbetet beträffande Belgien och låtit kejsar Napoleon nappa på den kroken, eller om den sednare sjelf väckt detta förslag. Den sak, hvarom här är fråga, är: huruvida kejsar Napoleon på fullt allvar inlåtit sig på dessa planer eller ej, och detta lärer väl nu vara utan tvifvel. Och dermed lärer väl fåvitskheten at det tal vara lagd i dagen, som lofsjungit denne suveräns aktning för nationaliteterna och hans särskilda ömhet för Danmarks rätt till norra Slesvig. Det är ju på dessa skäl våre skandinaver inom och utom Danmark stått så varmt på Frankrikes sida i det nu rasande kriget. Men nu har det ju blifvit uppenbart, att Napoleon varit färdig att uppoffra både Danmarks sak och de afdankade tyska furstarnes, blott han fått behörig ,, kompensation. Om han sjelf inledt denna skamliga transaktion, eller låtit locka sig dertill af Preussens f. d. utrikesminister, är likgiltigt för den fråga, som här är å bane, nemligen det påräknade understödet från Frankrikes sida åt Danmarks sak förmedelst utförandet at Pragerfredens 5:te artikel. Det är — vi upprepa det — icke fråga härvidlag om grefve v. Bismarcks politiska moralitet, utan om kejsar Napoleons. Och då lärer det väl vara bevisadt hvad vi mer än en gång tagit oss friheten påstå, att hvarken den ene eller den andre haft någon tanke på den svagares rätt, utan blott på sina egna fördelar. Men dermed lärer också hvarje anledning för de skandinaviska folken att för Slesvigs skull ställa sig på Frankrikes sida vara alldeles undanröjd. Det är detta, som skulle bevisas, men ingenting annat. Kejsar Napoleon III och hans regering tillhöra snart historien, och då kunde man måhända uppskjuta sina omdömen om denna 20-åriga episod i Frankrikes historia. Men samtiden bör dock hafva så mycken aktning för sig sjelf, att den icke rentaf vanställer handlingar och företeelser, som ligga under dess ögon. Nu säges det om Napoleon III, att han gjort demokratien stora tjenster, i det han ,,stadgat den allmänna folkomröstningens grundsats och gifvit nationalitetsprincipen ökad styrka (se Göteborgs-Posten af i dag!). Härvid möter dock en mörk frånsida af medaljen, och den är, att Napoleon III på samma gång korrumperat den allmänna rösträtten. Han har antagit denna rösträtt såsom ett medel för sina sjelfviska ändamål, och ban har till en tid lyckats i denna operation, tack vare massornas okunnighet och de oerhörda krafter centralisationen ställt till hans förfogande. Napoleon III:s förtjenster om den allmänna rösträtten, för såvidt dermed afses ett folks frihet att uttala sin mening och göra sin vilja gällande, är alltså mer än dubiös. Denna rättighet är för hög att tjena till blindt redskap i en despots hand, och när den det gjort vid åtskilliga tillfällen, så har dess grundsats sannerligen icke derpå vunnit i erkännande eller ,,stadga. Talet om Napoleon II:s aktning för nabana lltatanmnninan khadanr väl anar un ARK