Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1870, sida 1

herr Thure Thuresson på Axevalla och herr Eggert Krummedik på Rumlaborg! — Så är det Halland, som åter spökar i ditt hufvud — inföll fru Brita med ett undergifvet leende. — Ja, det är Halland — genmälte riddaren — hade desse herrar utfört konungens bud, som hans svåger, herr Gustaf Carlsson, gjorde, hade Halland nu legat öde liksom Skåne och Blekinge, så lita derpå, fru Brita, den danske kungen hade hvarken kommit för Elfsborg eller Lödöse så hastigt, som han nu gjort. — Kanske hafven I rätt, min herre och man. — Ja, det är både synd och skam, och nu nödgas konungen, min herre, hålla till godo med deras löften i stället för att straffa dem ...är slikt att fördraga, Brita, säg, är slikt att fördraga? — Der de stora gå fram, der måste de små gifva vika... det få vi trösta oss med, Erengisle! — svarade fru Brita, i det hon slamrade med sin nyckelknippa och slätade ut ett par veck på sin klädning. i — Och hvem är stor, och hvem är liten? — sporde Erengisle och såg häftigt upp. — Hvem är stor, spörjer du? ...liksom den frågan behöfde ett svar. Hvem är stor, när det är fråga om Danmark och Sverige? — Sverige, fru Brita! — ropade riddaren till och slog sin knutna näfve i ekbordet vid sin sida, så att fru Brita hoppade förskräckt till och slog tillsammans sina händer, — Det lärer behöfvas sådana slående bevis för sanningen af hvad du der sade! — yttrade hon derefter med ett stolt leende. — Kära fru Brita, du skall nu en gång besinna, att svensk är svensk och att dansk är dansk ...jag kan nu icke hjelpa, att jag icke förmår tappa ut mitt svenska blod på den ena sidan och tappa in danskt på den andra!