Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 1

tycktes bedja äfven här, och sedan han gjort korstecknet, ätersatte han långsamt stenen, drog igen tapeten och upphängde krucifixet. Han stannade ännu en stund i rummet, liksom ville han ånyo med sig sjelf genomgå det som hvilade i hans hjerta, eller som han stod i begrepp att utföra; men så drog han beslutsamt bufvan öfver sitt hutvud och lemnade rummet, som han tilläste. Sakta gick han genom de nu tomma och ödsliga slottsgemaken, der fordom drottning Karin herrskat i en verld af kärlek och glädje, liksom verkliggörande sagan om jungfrun, efter hvars fjät de skönaste blommor växte upp. Ilans skepnad var så hög, hans hållning så stolt, att om någon sett honom skrida fram i den grå skymningen, skulle han kunnat tagas för en skugga af någon riddare, som dröjt qvar på jorden för att besöka de ställen, der han fordom njutit lisvets fröjd. Snart kom han till det rum, der konungens hirdsvenner och några riddare befunno sig. De sästade ingen uppmärksamhet vid munken, som allt sedan drottningen lefde fått gå och komma i slottet när han ville. Han gick fram till dörren, som förde in till konungens rum, öppnade den och steg öfver tröskeln. Derinne satt konungen med kinden lutad mot hand. Han hade det dyrbara skrinet, der så många klenoder och minnen gömdes, framför sig på bordet. Kanske dvaldes äfven han fjärran i förflutna stunders strider och fröjder, segrar och nederlag. Han märkte icke munken, förrän denne stod tätt vid hans sida och lade banden på hans axel. Konungen spratt häftigt till och såg upp. — Guds frid, konung! — sade munken med en djup, allvarlig stämma — jag kommer med bud från din drottning! — Min drottning? — sporde konungen. Ja, och med en bön från hennes döende läppar!