Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1870, sida 3

rande parallell mellan honom å ena, samt marskalkarne Massena och Davoust å andra sidan — en parallell, som vi öfverlemna åt romare och hamburgare att bedöma. Det lärer icke undfalla läsaren, att en man, som man ostraffadt kan tillvita allt detta, också måstel besitta andra egenskaper så lysande, att i deras hus alla slagskuggor försvinna. Och så förhåller Ji det sig äfven. Af den allmänna förbittringen skulle han säkerligen längesedan varit tillintetgjord, om det icke vore öfver allt tvifvel ådagalagdt och bevisadt, att han i alla afseenden är en utmärkt, ja kanske den utmärktaste officer i hela franska armeen. — Det är ytterst svårt att framställa en riktig lesnadsbild (teckning) af denne man, om hvilken alla I bestämda notiser egentligen börja först med är 1840. Derifrån, tillbaka räknadt, är allt, som rörer, ej mindre hans föregående lefnad och verksamhet än hans namn och hans börd, dunkelt förrirradt, nästan saga. tat de Service uppgifver 1794 som hans föeär; — det oaktadt skulle man blifva på det sta utskrattad af hvar och en, som ser grefven at Pallikao, om man påstode att han nu (1867) 1: är 73 år gammal. Af temmeligen hög statur, utsar hans magra och solbrända ansigte samt hela öfriga figur en sådan sammansättning af jernstyrka och ungdomlig energi, att detta ovilkorligen måste aflägsna alla tankar på att den är en gubbe, hvars kropp i allt antyder kraft och lefnadsfriskhet. — Man påstår i trots af ,Etat de Service att han ir född i vårt århundrade. Med temmelig säkerhet tror man sig veta att hans namn är Hippolyt Francois Athala Sehastian Cousin och att han är född i Verneuil; — dock blifver äfven detta, trots alla officiella dokumenters vittnesbörd att så är, af mången betridt. Huru och hvar han tillbringat sin unglom, känner man alls icke, och det skulle i sanning blifva alltför vidlyftigt att anföra alla de historier, som derom kringlöpa. Några gifva honom on särdeles hög härkomst; andra en mer än låg. Att han besökt krigsskolan borde dock icke vara vifvel underkastadt, enär vid detta institut föras le noggrannaste register — men ändå vill ingen tro det. — Hvarifrån det så aristokratiskt klinzande namnet Mantauban? — man vet det icke; — men man påminner sig att det omkring år 1829 fanns en direktör för ett litet teatersällskap, som bar detta namn och som spårlöst försvann efter ett uppträde af rå militärisk natur. Men öfver allt detta, äfvensom öfver hans krigstjenst på andra sidan atlanten hvilar, vi upprepa det — ett djupt mörker; — med säkerhet vet man ingenting 1 mer, än att på 30-talet ett kungligt dekret inranserade som kapten i fransyska armfen en ,f. d. högre Columbiansk officer, Hippolyt Cousin, kallad Montauban, och att denne samme kapten ! Cousin, komprometterad vid prins Louis Napojcons landstigning i Boulogne, efter någon tids!: fängsligt förvar i Frankrike straffades med för11 ; !f flyttning till Afrika. — Vidare förmäler ryktet, att konung Ludvig Filip hade alldeles benådat honom, med vilkor att han skulle incognito tillbringa den ådömda strafftiden i utlandet. IIuru mycket af allt detta som verkligen är sannt, kunna vi icke asgöra; — kanske alltsammans — kanske alls intet. Den, som skrifver detta, hörde en gång hertigen af Aumale, hvilken då var general-guvernör il: Algeriet, lsäga till general Gudin: den intressantaste bok man kunde få läsa, skulle väl vara Montaubans lefvernesbeskrifning, ty han är en åkta öfventyrare. ö Först 1846, allså officielt i hans 52:dra år, inträder hans lefnadsbana så pass i det offentliga, att man kan följa den dag från dag. Ilan var då j: blifven öfverste och förde befälet öfver 2:dra regementet Chasseurs dAfrique, garnisoneradt i Oran. Likasom nu för tiden vid zuaverna var det då, man kan nästan säga: modernt att skuldsatta och ruinerade eller andra yngre män, som på ett eller ar sätt förverkat sin carricre, sökte anställning: vid Chasseurs dAfrique. Och jemväl andra, hvila, blaserade af ett sybaritiskt Pariserlif eller föröljda af gnagande inre qval och dylikt, i verksamhet och ätventyr sökte förströelse eller glömsku, funno för dessa ändamåls ernående ingen, bättre utväg än att anlägga den blå uniformen, såsom I. frivilliga på 2 års tjenstetid, hvilket då var tilllätet. Montauban mottog det andra regementet, utgjordes det till mer än en treajedel af sidane s. k. förlorade söner. Att denna 3:jedel af ungt bildadt folk, bland hvilka åtskilliga disponerade ej obetydlig förmögenhet, skulle utöfra ettii stort inflytande på de öfriga två tredjedelarne var naturligt. — Detta kunde aldraminst undfalla Montauban, som från början insåg att det skullei det hela ingjuta en äfventyrareanda, hvilken åter i sin tur skulle göra regementet fardigt till, snart sagdt, vad som belst. Och denna anda, hvilken dag dag allt mera utvecklade sig, visste ock öfversten så skickligt begagna, att innan kort det andra regementet af Chasseurs dÅfriqne var det mest omtalade och berömda inom hela expeditionsiren. De många klagomål hvarmed de betalh vande generalerna bestormade högste betalhatvaren, hertigen af Aumale, utvisade visserligen att den militäriska disciplinen var särdeles löst handhafven; men vid Abdelkaders tillfångatagande i December 1847, utmärkte sig detta regemente så mycket framtör alla andra, samt bidrog i så hög grad till resultaterna af Lamoriciers djerfva tåg, att alla anklagande stämmor måste förstummas och Montaubau belönas med Heders nens kommendörkors. Denna expedition var den unga furstliga öfvergeneralens sista krigsbragd. Två månader sednare var hans svärd likasom hans faders tron, tid tör Frankrike förloradt. -— Och öfv Cousin Montauban utropade, då han vid Marsaillaisen, uttörd af regementets klingande spel, åter intågade i Oran med entusiasm: ,vive la Republiquel,.HHan kan skatta sig lycklig! hette det nu, ,,hade monarkien stått ännu en månad, så skulle en undersökning om honom och bans administration af regementet omöjligen kunnat uteblifva Nu blef vår öfverste på en gång en ifrig Bonapartist; — berömde sig offentligen öfver sitt deltagande i Boulogner-affaren, påstod att blott en Napoleon kunde värdigt regera i Frankrike, och dref, trots att alla hans förmän icke i aflägsnaste måtto gillade denna mening, en så ifrig propaganda för prins Napoleon, att Pelissier på diktatorn Cavaignacs befallning, arresterade honom och lät sammankalla en krigsrätt som skulle afgöra, huruvida ötverstens politiska agitationer voro förenliga med hans ställning som regementschet och den ed han såsom sådan aflagt för republiken. Nästa ångfartyg medförde från Frankrike den allmänna omröstningens resultat: att 6 millioner fransmän bade utnämnt medborgaren Louis Napoleon till republikens precident. Påföljande morgon vid paraden uppspelade musiken vid det tjugoandra regementet at Chasseurs dAfrique en dittills der ännu obekant nationalbymn, hvilken sedan utträngt Marsaillaisen: ,Partant pour la Syric! — Från denna dag skrifver öfversten Montänban sitt namn: Cousin de Montuuban! Man har förundrat sig öfver att prinsen under sitt riga presidentskap syntes helt och hållet hafva förglömt sin gamle bekante. Montauban var alltjemnt öfverste för sitt regemente och tycktes icke alls lägga på sinnet att flera yngre officerare sprungo honom förbi i befordringsväg; -ban lefde helt lugnt i Oran, hvarest han, trots sin grad i armcen, uppträdde jemväl i egenskap at nybyggare och såsom sådan fö! t liga terrainer, hvilka han, ooktadt alla reklamationer och tidningsartiklar, lät uppodla genom sitt regementes soldater. Pelissier, som derom afskickat rapport på rapport till Frankrike, utan att dessa nägonsin af presidentens krigsministerium uppmärksammats, hade nu tröttnat och beslutit sig att icke fråga efter hvad öfversten privatim tog sig till. Vid revyerna var hans regemente alltid det vackraste och manövrerade måsterligt; så ofta det utsändes på expeditioner mot fienden, förde dess öfverste det alltid så skickligt, att på månader efteråt ingen i hela kolonien talade om någonting annat än de Montaubanska ryttarena, och att Pelissier, fastån under knot och förtrytelse. ansåg sig förpligtigad att åt denna förhatade kår utbedja sig dekorationer och beforåringar. Officerarnes avancement vid 2:dra regementet af Chasseurs dAfrique gick med rasande fart — blott öfversten förblef stillastående; detta syntes dock jga gräma honom och ban är beständigt lika ifrig Bonapartist som förut: under tiden har ban blifvit en rik man, ty hans immensa gods hafva förkofrat sig förträlfligt, enär han till deras odling 8