farten och kriget. Såsom man torde påminna sig, ha tyskarne återupptagit den redan 1866 eflektuerade bestämmelsen, att fiendtlig privategendom skall respekteras likasåväl på sjön som på landbacken, en förhållningsregel, till hvilken Frankrike icke har velat medgifva reciprocitet, i trots af att kort före krigets utbrott Garnier Pags derom framställde förslag i lagstiftande församlingen. Uti; en artikel i ,,Journal des Debats tadlar Laboulaye mycket starkt, att Frankrike ej gått in på denna tanke. ,Hvilken rättvisa — skrifver han bl. a. — kan det väl vara i, att man på ett Bremereller Hamburgerfartyg borttager en laddning socker eller spanmål, då vi i sjelfva Hamburg eller i Rhenländerna respektera de privatmän tillhöriga upplagen af socker eller spanmål? Itall det icke vore vära fördomar, som gjorde oss blinda, skulle vi då icke inse, att den spanmål, som sinnes på lager i Hamburg, är fienden till långt större nytta än den, som ett genom blokaden qvarhållet skepp för till Antwerpen eller Amsterdam? Vill man påstå, att det, som man vill, mindre består i att uppbringa en laddning, än att tvinga Preussen till fred, genom att rumnera landets borgare, så vill jag svara, att detta är en skamlig, af folkrätten för länge sedan utdömd grundsats, som man ännu och blott på sjön upprätthåller. Då krigets första grundsats är att tillfoga fienden så stor skada som möjligt, hvarföre afbränna vi då icke städerna och döda eller sälja deras innevånare såsom på romarnes tid? Ifall det deremot gifves mensklighetslagar, som , äro den moderna civilisationen till heder, hvarföre mäta vi då med tvenne slags mått och vigt? IIvarföre är då detsamma en förbrytelse på landbacken, hvilket till sjös är ett storverk? Nyttan att uppbringa privata fartyg är mera än tvitvelaktig, ty detta uppbringande splittrar våra krafter och inbringar icke hvad det kostar; dessutom har det den obehagliga följden att plåga de neutrala makterna och inveckla oss i ständiga tvistigbeter med dem. Kriget hvilar alltid tungt på de neutrala, de bära denna tyngd med otålighet och vilja gerna framkomma med invöndningar. Förslår så blokaden ej, så skall man ändtligen tillfoga det plågeri, som ligger i uppbringandet af priser. Jag vågar påstå, att vårt tillvägagångssätt icke är ädelmodigt, efter det Preussen på förhand hade förklarat sig icke vilja oroa de franska handelsfartygen. Andra nationer skola i och för denna sak blifva, ogynnsamt stämda emot oss; ty de minnas nog. att det just var Frankrike, som på Pariser-kongressen uttalade sig för afskaflandet af privata artygs uppbringande. Ifall Preussen återtager sin förklaring och griper till repressalier, så föreligger deri ett myck varsamt prejudikat emot oss. Preussen har vis: tyg, men fruktan skall vara tillräcklig för att trycka vår bandel, höja o nspremierna och göra de utländska befr ne ängsliga. Man är ju icke tvungen att våga sitt gods i franska fartyg, så länge det finnes främmmande fartyg, hvilka segla i full säkerhet. Säledes skola v ren tvifvelaktig ö skull lida en säker förlust. Skulle det slutligen icke vara klokt att tänka på framtiden och förutse, att vi en annan gång kunna komma att stå emot andra fiender än Preussen? I detta ögonblick ligger vårt öde i våra egna händer: vi kunna för alltid göra hafvet fritt. Behöfver man betvifla, att om vi gifva ett ädelmodigt exempel i och atstå priserna, ännu före krigets slut alla; makter, måbända med undantag af en enda, skulle sluta sig till den af oss proklamerade principen? Och tror man, att efter detta exempel och denna högtidliga tillslutning något folk, det månde vara aldrig så mäktigt, skulle kunna kränka denna folkrättens nya lag, utan att i och med detsamma utmana alla nationer emot sig? Fasthålla vi deremot vid den gamla politiken, så arbeta vi för England, — derom kan man ej göra sig nägon illusion — för England, för att befästa dess rätt att göra priser till 3. Gud gifve att vårt misstag icke måtte återfalla på vära eller våra barns hufvud!