Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1870, sida 2

hvad som der skall afbildas, herr Jost von Bardenvleth? — Nej . . .1 — Hämnd. . . ingenting annat! — sade Thord. De befunno sig nu i det långa, af ett par facklor upplysta porthvalfvet, och ordet återstudsade ifrån murarne med en egen, fulltonig klang, som om det växt ut till ett lefvande väsende, sedan det lemnat den uppbragte riddarens mun. Här satt en ryttare, som bar rännebanerets tecken på sin tröja, och han höll herr Thords häst vid tygeln. Thord sprang upp i sadeln, men innan han red ut ur hvalfvet vände han sig om till riddar Jost, och hans stora ärliga ögon blickade fram under hjelmen som ett par stjernor öfver den röjde brottslingen. — Hafven I förstått mig, riddar Jost — sade han — så är det mig kärt, hvarom icke, så skall jag snart nog, som jag hoppas, kunna lemna eder bättre besked! Det gnistrade under hofvarne på hans ystre häst, när han sprängde bort ur hvalfvet, der riddar Jost stod qvar och såg efter honom med ett djefvulskt leende i sitt anlete. Länge blef han dock icke stående, förr än han åter skyndade in åt gården, der snart tvenne skuggor kommo honom till mötes från sidan af ringmuren. — Så hade jag dock rätt — sade den ene — der finnes ännu en hemlig gång, som jag icke lärt känna. Och är det så fortfarande din vilja att på detta sätt tvinga dig till stolts jungfruns kärlek, broder Jost, så menar jag att skyndsamhet är af nöden, ty riddaren lärer icke dröja att begagna sig af sin upptäckt... Det var hans röst, som jag förnam, då jag för en kort stund sedan var nere i hennes fängelse. — Du säger det Kuntz, här är ingen tid att förlora . .. Till Axevall, Henrik, till Axevall! De sista orden yttrades till en krimarsven, densamme som samtalat med riddar Kuntz von