Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1870, sida 2

sina städer, borgar och kyrkor förvandladt i en ödemark, eller ock rikt och lyckligt som hittills, men lagdt till Sveriges rike. Detta rike hafva Halland, Skåne och Blekinge en gång tillhört, huru do kommit derifrån, må vi nu ej tala om, men det dragen I väl eder till minnes, huru på den tiden, då vår Engelbrekt stod i spetsen för Sveriges rike, den gamla tanken åter lefde upp igen ... Tro mig, vördige fader, den tid kommer en gång, då detta skall ske... Gud sjelf har gjort sundet till gräns för Sveriges rike! Konungen tystnade, och erkebiskopen satt försänkt i tankar. — Och detta gifven I mig att välja på, konung Carl? — sporde han slutligen. — Ja, erkebiskop — tillade Carl — viljen I med Skånes herrar och män följa det föredöme, som I hafven i en af edra företrädare på Lunds erkebiskopsstol, hvilken icke drog i betänkande att svärja Sveriges konung tro och lydund, så hafven I icke blott räddat dessa rika länder, utan I skolen ock sjelf hafva förvärfvat eder ett namn, som skall minnas till den senaste efterverld ... Å en anuan sida — tillade konungen — bören I ock besinna, att Skånes ödeläggande väl blir en ödeläggelse för eder ock, och att väl Lund och dess biskopsstol icke längre kan förblifva den främste i Danmarks rike ... eder erkebiskopsstaf kan förvandlas till stafkarlens krycka, erkebiskop Tuve! Erkebiskopen blef allt allvarsammare under konungens tal, och hans panna lade sig i djupa veck, men slutligen reste han sig upp med en värdighet och ett ansigtsuttryck, så lugnt och högtidligt, att man tydligen kunde se, det han blifvit ense med sig sjelf. — Jag har gett eder stora makt, konung Carl, och de brända gårdarne och det grusade