småsvenner frams atte, hvarjemte ban sjelf tog plats i en annan. — För eder sjelf hafven I fritt val i detta afseende, men här hafven I ock något annat att betänka, synes mig, och det är Skånes land och allmoge... — Gäller då en avnan lag för Skånes innebyggare än för Danmarks erkebiskop, liksom för hvarje annan dansk man? — sporde erkebiskopen i det han betraktade konungen. — Låten mig tala utan omsvep med eder, erkebiskop Tuve — gaf konungen till svar — 1 ären en gammal man, som kunnen tänka och tala utan hetta, och I hafven ett ädelt hjerta, derom talar edert handlingssätt mot mig, eder fiende... alltså vill jag nu tala till eder som till en man, hvilken kan se längre och skarpare utöfver sakerna, än någon annan i Danmarks rike. — Utan omsvep, herre konung! — upprepade erkebiskopen, görande en lätt bugning för konungen — utan omsvep! ... Vi skola då lättare komma till saken. — Nå väl, erkebiskop Tuve... mig synes, att här äro tvenne saker att välja på och båda bero på eder! Den ena är mörk och svår, den heter Skånes ödeläggelse ... Tagen eder ej så illa vid, erkebiskop, låten mig tala till punkt. I finnen väl, att i i Sverige vilja bafra ro en gång för Danmark, och det kunna vi icke vinna förr än en naturlig gräns finnes mellan båda rikena... — Och den gränsen skulle då vara en ödemark, menen I, konung Carl? äntingen det, erkebiskop Tuve, eller ock Öresund! Erkebiskopen kunde ej taga ögonen från den svenske konungen, på hvars läppar leendet dröjde, oaktadt det hemska allvar, som låg i hans ord. — Der hafven I ock de två saker, som äro för eder att välja på: det rika, leende Skåne med