Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1870, sida 2

Helsingborg visa mig, hvad Skåne har att vänta... Det är ock möjligt, att en framtid kan bära i sitt sköte en sådan förändring, att sundets vågor bilda gräns mellan Sveriges rike och mitt fädernesland. Men jag bindes af min trohetsed till detta land och till dess konung, och jag vill ej med ett svek mot någondera lägga mitt grå hufvud i grafven! Detta är det enda, som råder öfver mina handlingar; edert hot och edra löften hvarken skrämma eller locka mig... I kunnen dock icke göra mig större än jag är, nämligen erkebiskop i Lund och primas i Sverige, eller mindre, än jag var, då jag som fattig skolepilt bettlade mitt bröd, sjungande vid hvar mans dörr! Med andlös uppmärksamhet följde alla i salen den stolte erkebiskopens ord, och när han slutat vände sig hvarje riddares blick till konungen. Men denne stod der lugn och hög och tycktes ingalunga vredgas på sin fiende, eller ens ett ögonblick tänka på att han hade honom i sitt våld och kunde tvinga honom. Han svarade med en on, som tillkännagaf visserligen bedragen väntan, nen ock sorg öfver det öde, som han nu tvingales att bereda det blomstrande och rika landskaet. Han slog upp med handen och sade: — Nå väl, erkebiskop Tuve, vi äro alltså iender ... Dock skolen I taga det minnet med der från detta edert möte med konung Carl, att ian städse i eder skall se sin ädlaste fiende! Erkebiskopen tycktes rörd af konungens värliga hållning, men kunde icke afhälla sig från ut begagna tillfället och komma fram med en mhällan om stillestånd. Men då gjorde Carl en äftigt afböjande åtbörd med handen och utbrast: — Nej, nej, erkebiskop .. stilleståndet lärer cke förändra edert sinne, och då skulle det lända ndast eder, icke mig, till fromma ... Från det gonblick I lemnen Borgeby slott ären I min fiende, rkebiskop Tuve, och skall som sådan behandlas, ock skolen I färdas oantastad tillbaka till eder