Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1870, sida 1

AA.tti Ae let ej dröja många timmar, förr än vi hafva honom här, om icke dessförinnan I, vördig fader, hafven lyckats skaffa oss tid. i Det dröjde icke läng stund, så kom ett nytt bud från konung Carl med hälsning, att, om icke erkebiskopen ofördröjligen infunne sig, skulle innan morgonen staden Lund stå i ljusan låga. Erkebiskopen skyndade sig svara, att ban hoppades vara lika fort hos konungen, som riddaren sjelf, hvilken fört konungens bud till honom. Men knappast gjorde underrättelsen om förlusten af Borgeby på någon af de närvarande ett sådant intryck, som på den erkebiskoplige slottsfogden. Dock var det icke fruktan, ej heler vrede, ej heller oro, utan snarare litet af hvarje, ehuru han snart nog hemtade sig från sin plötsliga bestörtning. När han lemnade stora salen för att anordna erkebiskopens färd och det beväpnade följe, som dertill ersordrades och som han sjelf ville anföra, mötte han på gården en krämarsven. Do tycktes icke vara obekanta för hvarandra, och riddaren såg på svennen med eu blick, som denne väl förstod, ty han stapnade, medan riddaren utdelade sina befallvingar åt ett par svenner, hvilka följde honom och snart aflägsnade sig nedåt gården. Då framträdde krämaren. — Nu står det illa till! — sade ban. — Jag vet — svarade riddaren kort — och jag begifver mig nu dit i erkebiskopens följe. Och stolts jungfrun? Riddaren strök med banden på ett klädesstycke, som krämaren höll på armen, liksom ban talat med honom om priset och stått i begrepp att köpa det, så att knappast det skarpaste öga skulle hafva anat, hvad som föregick mellan de båda. Var tröst — sade han — ingen i konunigens här känner alla henniga gångar och rum i