Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1870, sida 2

UTRIKES. TYSKLAND. Det lån på 100 mill. thaler, som skal upptagas för kriget, har den 3 dennes varit sramlagdt till teckning på börserna i Berlin, Frankfurt och Hamburg samt i all: tyska hufvudstäder. Konung Wilhelm har tecknat sig för en million. Om teckningen har man icke ännu några underrättelser. Med afseende på detta lån ha Prov. Corresp. en artikel, der det heter Folkets eniga uppresning skall under de närmaste dagarne blifva i tillfälle att visa, hvad den duger till. Skall striden för Tysklands ära och högsta goda genomföras, så måste regeringen disponera öfver tillräckliga medel och förse trupperna med allt, som fordras för bevarandet af deras förmåga att verka i kriget. Ju mera regeringen förmår leda operationerna med den fullständigaste energi, desto tillförlitligare kan man vänta, att det genom segren skall vinnas en fullständig ersättning för alla omkostnaderna. Framför allt skall krigets energiska förande bidraga till att inskränka bördorna af kriget till en så kort tid som möjligt. Således måste hvar och en vara starkt intresserad af, att det nordtyska parlamentets atsigt med krigslånet går i fullbordan, och med denna förtröstan vänder sig regeringen omedelbart till folket. Ett kraftigt deltagande från alla håll är en patriotisk pligt. ÖSTERRIKE. Den officiella tidningen bekräftar nu, att regeringen skall upphäfva konkordatet med påfven, och att den romerska curian skall underrättas derom med de vanliga formaliteterna. FRANKRIKE. Åtskilliga journalister hade den 30 Juli infunnit sig hos justitie-och inrikesministrarne för att underrätta sig om tydningen utaf den lag, som förbjuder att meddela berättelser öfver krigsoperationerna, m. m. Ollivier begagnade detta tillfälle för att ,lemna upplysningar angående det celebra traktatförslaget. Dessa upplysningar innehöllo emellertid intet, som ej förut varit anfördt från franska sidan. Angående kabinettets af den 2 Januari förhållande till den preussiska regeringen, yttrade sig Ollivier sålunda: Tre eller fyra dagar efter vårt inträde i kabinettet funno vi nödvändigheten af en allmän af väpning berodde. Vår afväpning emellertid naturligtvis af, att Preussen samtidigt atväpnade; men efter hvad som föregått under den förra franska ministören i detta afseende, var det omöjligt att vända sig direkt till Bismarck. Våra företrädare hade nemligen två gånger gjort ett liknande förslag, som blifvit tillbakavisadt. Att göra ett tredje försök skulle kunnat åstadkomma en konflikt. Daru tillskref fördenskull lord Clarendon för att bedja honom att förmå grefve Bismarck att i princip antaga en allmän afväpning. Daru vidrörde icke ens, att ej Pragerfördraget blifvit utfördt, utan ha vi, allt ifrån vårt öfvertagande af statsangelägenheterna, helt och hållet ignorerat detsamma. Lord Clarenden öfvertog gerna detta uppdrag, men hade icke den ringaste framgång. Grefve Bismarck stödde sig i sin vägran på konung Vilhelm, hvilken icke ville veta utaf denna sak. — — — Jag svär vid min heder, att ingenting mellan Preussen och oss, utom lord Clarendons intervention, varit försökt. Angående traktatförslaget innehåller .Journal officiel följande förklaring: ,,Offentliggörandet af ett så kalladt fördrag mellan Frankrike och Preussen har föranledt en polemik, som är på väg att vanställa sanningen. Fördenskull har kejsarens regering ansett lämpligt att offentliggöra följande bref, som af grefve Benedetti riktats till h. excell. utrikesministern: yParis den 29 Juli 1870. Herr hertig! Så orättvis än den dom var, hvars föremål jag personligen varit, då man i Frankrike erfor, att prinsen af Hohenzollern hade antagit Spaniens krona, har jag lock icke ansett passande att deröfver yttra mig. Såsom min pligt bjöd, har jag åt kejsarens regeing öfverlåtit omsorgen för att beriktiga densamma. Jag kan dock icke bevara samma stillatisande i afseende på det bruk, som grefve Bismarck gjort af ett dokument, åt hvilket han sökt gitva ett värde, som det aldrig haft, och jag anhåller att för ers excell. få noggrannt meddela dithörande fakta. Det är allmänt bekant, att grefve Bismarck förr och under det sednaste kriget erbjudit oss att understödja, det Belgien förenades med Frankrike till ersättning för de utvidningar, efter hvilka han sträfvade, och som han för Preussen erhållit. Jag kunde i detta afseende hatva äberopat mig på vittnesbörd af hela den europeiska diplomatien, för hvilken intet blifvit obekant. Kejsarens regering har fortfarande atböjt dessa medlelanden, och en af Edra företrädare, hr Drouyn de Lhuys, är i tillfälle att lemna förklaringar, som icke kunna vara underkastade något tvifvel. I det ögonblick, då Pragerfreden afslutades, och i anseende till den jäsning, som i Frankrike framkallades genem annexionen till Preussen af Hannover, Kur-Hessen och Frankfurt, uttryckte grefve Bismarck på nytt den lifligaste önskan att återställa den genom dessa förstoringar rubbade jemnvigten. Åtskilliga kombinationer, som respekterade integriteten af de till Frankrike och Tyskland gränsande staterna, blefvo föreslagna; de blefvo föremål för flera underhandlingar, hvarunder grefve Bismarck eftersträfvade att göra sina personliga åsigter gällande. Vid en af dessa underhandlingar, — och för att noggrannt uppfatta hans kombinationer — gick jag in på att, så att säga, uppteckna dessa efter hans diktamen. Både formen och innehållet visar tydligen, att jag skränkt mig till att återgifva ett af honom utt. och utveckladt förslag. Grefve Bismarck behöll detta koncept, emedan h nderställa konungen detsamma Å mindå Jag inför len kejserliga regeringen i slarf igaste reda ör de meddelanden, scm b gjorda. Keji