Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1870, sida 1

et p11RLTT PUMA ÄAÅUFFK 2PUNTKLACe7 IINOU1 så mycket annat begrafvet i vårt samhällsskick, oupphörligt under mötet: sällan hörde man ordet: Riksdagen, utan: rikets ständer) trodde tal:n ej handtverkarne kunna ens i ringaste mån hoppas; , rikets ständer måste sjelfva oupphörligt, på svåra vilkor, låna pengar af utländningen. Ordföranden ansåg, att denna punkt ej borde leda till något resultat från mötets sida. Kakelugnsmakaremiistaren Larsson från Örebro: Den blifvande handtverkaren födes hit till verlden naken som en annan salig Dumbom, och då han skall bli handtverkare, behöfver han pengar! Nu finnes det blott ett begränsadt fält att få pengar på. Men de statens inrättningar, som kallas Ilandelsoch Näringsdiskonten och Manufakturdiskonten böra ställas till industriidkarnes förfogande, den förra uteslutande till de mindre industriidkares disposition. (Tal:n var bra hygglig, som skonade Lilla kreditivet!) Mötet bör hos regering och riksdag anhålla om detta! Hr Blomstrand sade sin åsigt vara, att staten i vår tid ej kan ställa vare sig den ena eller andra af sina fonder till en viss klass uteslutande disposition. Alla tiders erfarenhet har visat, att dylika åtgärder från statens sida ej ledt till det åsyftade målet. Sednast hade man exempel från Februarirepublikens tid, då man i Paris inrättade de s. k. nationalverkstäderna, hvilka upplöstes i ett medborgerligt blodbad. — Det ligger i sakens natur, att de enskilda bankerna, med deras i så många afseenden dryga utgifter, måste taga hög ränta på korta papper och således ej äro dugliga för de mindre industriidkarne; men dessa kunde ha god nytta vid låns upptagande af sparbankerna. I Skåne har man på sednaste tiden sett goda exempel i detta fall. Äfven folkbanker vore af gagn samt dessutom fonden i riksbanken med omsättningsrätt. Denna sednare fond, ansåg tal:n, borde dock mera ökas än som i år varit fallet, hvarjemte man borde bevilja längre amorteringstid än nu samt vid låns omsättning ej oupphörligt tordra omskrifning af reversalerna. Tal:n lade på de församlades hjertan att uppmuntra sparoch folkbanker, men ej att, såsom hr Larsson yrkat, af staten begära vissa fonders uteslutande ställande till industriidkarnes förfogande. Hr Lejsander instämde med hr Blomstrand och vitsordade, att sparbankerna burit välsignelserika frukter för de mindre industriidkarne; men vid lån ur dylika banker behöfdes dock längre amorteringstid, än som nu beviljas. Hr Kihlström (skomakaremästare från Karlstad) trodde, oaktadt hvad de både föregående talarne sagt, att regeringen och riksdagen nog skola ömma för handtverkarnes bekymmer. Lal:n trodde, att riksdagen väl kunde anordna anslag till förstärkning af manufakturdiskonten, samt uttryckte sin åsigt vara, att staten bör hålla en penningkälla öppen för de mindre industriidkarne. Som diskussionen om denna fråga nu ansågs afslutad, fattades följande resolution: Mötet beslutar att uppmana nuvarande och blifvande handtverksföreningar att: ,,a) göra allt, hvad på dem kan bero, för att, genom upprättande, samt med ringa kostnader förenad klok förvaltning, af sparbanker, folkbanker, sparkassor eller andra penningverk. bereda handtverksidkare tillfälle till lån mot för dem passande vilkor och billig ränta; b) genom riksdagsmännen, hvar inom sin ort, efter förmåga medverka, dels dertill att, genom riksdagens beslut, riksbankens och lånekontorens till utlåning med omsättningseller amorteringsrätt anslagna fonder, eller den s. k. allmänna diskonten tid efter annan i någon betydligare mån utvidgas, samt att dess begagnande göres mer beqvämt och gagneligt derigenom, att dels afbetalningar och ränteliqvider kunna ske utan ombyte af revers, genom afskrifning derå, dels ock, om möjligt, afbetalningarne inskränkas till 11 hvarje haltår, eller helst 3 hvarje år. Härefter föredrogs första frågan, så lydande: Då fabriksoch handtverksindustrien icke besinnes i den lyckliga ställning, som är att önska, så frågas, hvad är orsaken dertill och hvilka medel erfordras för att höja denna industri? Hr Widman ville fästa mötets uppmärksamhet på en enligt talns tanke högst behjertansvärd omständighet, nemligen, att handtverkarne i vår tid ej borde sitta med armarne i kors och endast vänta på beställningar, utan sjelfve göra något för afsättning af sina arbeten. Vi se, huru utländningen sänder ut öfver all verlden profryttare. Hvarföre skulle ej våra handtverkare kunna göra detsamma? Hr Lwndberg från Köping ansåg, att Sveriges handtverkare ej ha så mycken oförmåga att sälja sina produkter som ej mer oförmåga att göra så dåliga arbeten som utländningen. Vi ha ej maskiner att kunna göra så dåligt som utländningen, ty vi svenskar göra allt godt! (Anmärkas bör, att hr Lundberg anses vara en af de skickligaste inom sitt fack, bokbinderiet, i hela Sverige, hvilket emellertid ej förringar det både ensidiga och olämpliga i hans ofvan anförda yttranden.) Hr Blomstrand gillade hr Widmans åsigter, men ville ha förslaget om dess förverkligande mera omfattande. Sedan diskussionen förklarats slutad, antogs med 34 ja mot 11 nej följande resolution: Mötet ville uti blifvande cirkulär uppmana alla nuvarande och blifvande, frivilliga fabriksoch handtverks-föreningar, att de hvar och en i sin stad ville, der omständigheterna sådant påkalla, verka för, att bandels-agenter måtte antagas och förses med profver, ritningar och priskuranter a alla de fabriksoch handtverksalster, som uti samhället till afsalu förfärdigas, för att inom landet utbjuda dem och derigenom bereda nödig konkurrens med utländska s. k. profryttare (hvilka i stor mängd inom vårt land kringresa), så att de utländska varorna måtte för oss göras allt mer och mer umbärliga. Angående nästa allmänna svenska fabriksoch handtverksidkare-möte beslöts, att detsamma skulle hållas i Stockholm på tid, som styrelsen för Stockholms handtverksförening anser på förekommande omdtändigheter dertill lämplig, dock sist inom tre år. Till sist föredrogos åtskilliga till mötet inlemnade motioner. i Det goda Filipstad har, som man vet, sin lilla egna uppfattning om skön konst — att nämnde stad äfven hyser något åt I samma befängda håll lutande I an