ö AN är nu förändradt. Kejsaren kom genast Ifrån S:t Cloud till Paris och höll statsråd. En krigsförklaring betraktas såsom nära förestående Den allmänna jäsningen, specielt i atmöen, är så stark, att regeringen Knappast skall kunna dämpa ropet på krig. FRANKRIKE. Från sin vistelseort i Brussa (Mindre Asien) har Abd-el-Kader tillställt den fransko krigsministern följande skrifvelse: sÅra vare Gud! Till den tappre marskalken af Frankrike och krigsministern. Excellens! Vi ha på ryktets väg erfarit, att Frankrike skall låta krutet tala till sina fiender, preussarne, och att Eder mäktige kejsare, Napoleon III, beslutat låta det frauska Afrikas söner marschera i spetsen för sina tappra soldater. Deu, som stridt emot fransmännen, skulle vara den siste af de tröende, om han icke i detta krig, ställde sig till sitt adoptiva säderneslands tjenst; hans fruktade sabel gör anspråk på den äran att få vara den förste i elden mot preussarne. Emiren Abd-el-Kader anmodar ed. exc. att nedlägga denna hans ödmjuka bön för Napoleon III:s thron. Gud skänke honom seger! Från Guds tjenare, Abd-el-Kader. Brussa den 6 Rabia el Tsant år 1287 efter IHegira. Den b3:årige emiren, som således begär att få deltaga istriden mot Preussen, har, som bekant är, fört ett mycket krigiskt och rörligt lif. Under åren 1835—1847 stred han -— till en del i förbund med kejsaren af Marocco — mot fransmännen för att försvara de arabiska stammarnes sjelfständighet i Algier, och en lång rad af bataljer mot hertigen af Aumale, marskalk Bugeaud, general Lamoriciere, m. fl. betecknar denna period af hans lif. År 1847 togs han till fånga och blef förd till Frankrike, der han hölls inspärrad än på en fästning, än på en annan, intilldess Louis Napoleon, sedan han blifvit kejsare, satte honom på fri fot år 1852 och gaf honom en årlig pension af 100,000 fr. Sedan den tiden har emiren dels uppehållit sig i Brussa eller Konstantinopel, dels i Damascus, der han, som man vet, under oroligheterna år 1860 tog de kristna i försvar mot de vilda druserna. Den i Paris bildade hannoveranska insurrektions-kommitön har nyligen utfärdat följande proklamation: Hannoveranare! Kriget är förklaradt! Ilela Frankrike reser sig mot våra undertryckare, preussarne. Gentemot dessa allvarsamma händelser kan ingen hannoveranare vara likgiltig i det ögonblick, då fäderneslandets öde skall afgöras. Tvungna genom våld att lemna våra anhöriga och vårt fådernesland, ha vi endast ett mål: att återfå vår frihet, att återvända till våra hem, och att arbeta i förening med dem af våra, som qvarstadnat, för att afskaka det törhatade preussiska oket. Frankrike gifver oss vapen, det tillåter oss att höja vår sana vid sidan af den franska, och vi böra på samma gång vara lyckliga och stolta öfver att kämpa tillsammans med detta andra fädernesland, der hvar och en gjutit tröstande balsam i våra hjertan och sökt förminska vår landsflykts bitterhet. IIannoreranare! Icke en enda af eder får saknas vid den appell, som ställes till eder. Vi ha att uppfylla de heligaste af alla pligter: den, som vår fosterlandskärlek ålägger oss, och den, som föreskrifves oss af erkänslan mot det ridderliga och ädelmodiga folk, som erbjudit oss en tillflyktsort. Den stora processen om sammansvärjningen, som nu handlägges inför la haute cour de justice i Blois, och som under vanliga förhållanden skulle väckt ofantligt uppseende samt helt säkert blifvit följd med det lifligaste intresse, hör man under de n. v. förhällanderna högst obetydligt omtalas. Man bryr sig i Frankrike icke ens om att läsa förhandlingarne inför domstolen, och t. o. m. Rocheforts ankomst och vittnesmål inför rätten har icke förmått att fängsla uppmärksamheten. Man omtalar, att alla de anklagade — på ett par när — skola bli benådade genom en ulmän amnesti den 15 dennes; men att regeringen velat låta förhandlingarne ha sin gång för att visa det republikanska partiet, att komplotten icke, såsom de ralikala insinuerat, var något, som man påhittat, men som aldrig existerat. Det berättas, att kejsarinnans biktfar och den kejserlige prinsens religionslärare, ibbe Duguerry, hade gjort många, men ruktlösa försök för att förmå kejsaren ill att låta de franska trupperna qvarlifva i Rom. I Havre har varit en stor eldsvåda, som vållat en förlust af 2 mill. fr. Två i Marseille utkommande tidningar — IEgalite och ,,Peuplet — ha upprädt emot kriget. Den förstnämnde har 0. m. önskat nederlag åt kejsaren, ,,på let republiken måtte bringa räddning och red åt Lrankrike. ,Peuple har inneällit tvänne protester från militärer, i wilken förklaras, att den uppgifna krigsrsaken är otillräcklig, samt säges, att ruppernas förplägning i igtvis ha de begge tidningarne blifvit dömda svåra straff. ASIEN. dålig. NaturI Ava (Japan) har utbrutit ett uppror, varvid 1,400 personer blifvit massakreade. Daimion lärer förklarat, att han kall jemna staden med jorden och förrifva dess innevånare. — ö