hittills hafva stått på konungens sida, men var af ett hårdt och grymt sinne och bar stort förakt för allmogen samt kunde aldrig lida, att någon i hans närvaro berömde Engelbrekt. Tillika förhäfde han sig lätt, hvad heller som var, och visade sig mycket stortalig äfven i konungens närvaro, hvilken i sitt första gifte egt herr Thures syster. Genom sin moder var herr Thure ock befryndad med slottsherren på Jönköping och Rumlaborg, herr Eygert Krummedik, en man hvilken äfvenledes åtnjöt konung Carls gunst, utan att vara deraf förtjent. Så väl Thord som Nils blefvo förstämde af de tidender, Jösse Bosson meddelade, men de voro för fast öfvertygade om omöjligheten för den danske konungen att något vinna i en strid mot Sverige, fastän förrädarne kunde gifva konungen och hans vänner mycket att göra, och derför lemnade snart tankarne på kommande strider rum för de ämnen, hvilka lågo dem enskildt om hjertat. Så fort Jösse Bosson aflägsnat sig, var således Thords färd och ändamålet med densamma det ämne, som egentligen behandlades. Thord tvekade, om han skulle fullborda resan och träda inför herr Åke på Hjuleberg. Det kunde medföra något, som han icke väntat sig. Men å en annan sida, så kunde jungfru Iliana i ångesten på fartyget hafva nedskrifvit ord, som hon vid lugnare besinning icke skulle hafva gjort, och när han så tog i betraktande, huru riddar Jost under tiden skulle vara vaksam, så var han så godt som besluten att fullborda sin färd. Sade herr Åke nej, så vore dock saken så tillvida klar, att Thord visste, det intet annat medel fanns för honom att vinna sitt syfte, in att med våld taga sin brud, och sedan finge man väl talas vid, så väl hvad herr Åke som konung Carl beträffade. — Gånge huru det vill — sade han slutligen och slog Nils på axeln — så längtar jag efter kriget, och då skall du vara med Nils, och du