Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1870, sida 2

herr Thord, åtföljd af sin värd, herr Eygert, på väg till herberget. Här tog samtalet under tiden en helt oväntad vänning. Nils sade ännu bestämdare ifrån. — Det finnes icke i verlden den lön till, riddar Thure — sade han — som jag skulle skatta så högt, att jag derför gåfve mitt samvete till spilio, jag är fortfarande konung Carls man och hvad som mera är Sveriges rikes... för detta, för mitt land och mitt tolk vill jag lefva och dö, vore det ock sju konungariken, som bjödes mig i stället. Nu råkade herr Thure i eld och låga. Det harmade honom att hafva förrådt sig och att hafva kostat så mycket tal på en fåfäng sak, hvarjemte han började i Nils se den fege mannen i stället för den tappre riddaren. — Vid de fem såren — ropade han — I ären feg, Nils Bosson! Nils såg leende på den häftigt uppretade riddaren, och i detta ögonblick inträdde Thord och herr Eygert. — Det kan vara — genmälte Nils — att vi derutinnan äro af så olika meningar, som vi äro det i hvad vi hittills omrört. — I ären den fegaste man! — ropade åter herr Thure, utan att lyssna till hvad Nils sade och ännu mera djerf vid åsynen af sin vän herr Eygert äfvensom af Thord, hvilken, om han ock var än så tillgifven konungen, dock aldrig skulle lida en sådan beskyllning, som den herr Thure nu kastade i ansigtet på Nils. — Betänken eder, riddar Thure — svarade Nils fogligt — betänken eder innan I talen sådana ord och skynden till blodsutgjutelse oss emellan. Jag håller dock numera i viss mån eder ära i min hand! (Forts.)