Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1870, sida 2

utan att göra intrång på deras verksamhet eller minska deras ansvar. För främlingar, som känna engelsmännens frikostighet, när det gäller barmhertighetsverk, måste det förefalla underligt, att denna förening slagit så svag rot i Storbritannien. Orsaken är helt enkelt den, att allmänna meningen i England betraktar kriget som ett ondt, hvilket måste alldeles omöjliggöras, heldre än att man offrar penningar på palliativer mot dess följder. Men den ohyggliga tragedi, hvars förlåt nu öppnas, måste förändra denna opinion. Under nuvarande politiska förhållanden förmå folken och enskilde föga eller intet för att afvärja krigets förbannelse. En enda mans äregirighet eller inre trångmål är nog att sticka vår verldsdel i brand. Internationella föreningar för sårades vård i fält är derföre en praktisk sak och har redan uträttat det goda, att lasaretten blifvit neutraliserade, hvilket är egnadt att mycket underlätta sjukvården. Öch under tidernas lopp skall denna förening verka nnu mycket mer. Endast det att slagiltens offer bli utan afseende på nationalitet behandlade med samma ömhet af landsman och främling, af vän och fiende, skall bidraga att humanisera soldaterna och mildra hatet mellan de kämpande folken. Också öfverensstämmer det bättre med civilisationens utveckling, att krigen afskaffas, mindre genom de blotta håndelsförbindelserna och de materiella intressenas vigt, än genom en gradvis förädling af menniskans skaplynne. Men för närvarande tänker man här i staden mer på att göra än bota sår. Jag observerade i dag en fransk liniesoldat af godlynt och meddelsamt utseende, som betraktade ett halft dussin på motsatta stranden stående tyskar, hvilka ä sin sida iakttogo honom. Soldaten sade till en kamrat: ,,Jag kunde triffa en af deder tyskarne midt i bröstet med min chassepot. Jag skulle icke bomma, ty de teckna sig mot honmelen, och afståndet är jewmnt 400 metres, ett kort skotthåll. Jag frågade honom, huru han förmådde så siikert bedöma de tyske soldaternas afstånd, och fick ett svar, som vittnade om den intelligens, som gör dea franske tiraljören så fruktansvärd. ,,Flodens bredd, svarade han, är 200 metres, men då preussarno stå i transversal riktning, blir asständet nära 300, och det är föga mer än 100 mötres från stranden-. Någon lånade min vän soldaten en fältkikare. Ilan blef förtjust i den, sade, att den bringar preussarne så nära honom, att han kunde ta dem i famn, kriticerade deras uniformer, ropade, att de gjorde grimaser åt honom, och önskade sig slutligen ha ett förstoringsglas på sin chassepot för att bättre ecraser les Prussiens. En fara finnes för elsassarnes trohet mot Frankrike. Saken är följande: Alla tyskar hafva på befallning redan lemnat staden, och nu förhöll det sig olyckligtvis så, att nästan alla arbetarne i bryggerierna voro tyskar. Ölet har upphört att rinna, och ehuru Strasburgarne kunna ropa: ,,vive la guerre! när de äro utan bröd, blir deras trohet härdt pröfvad, när de också skola undvara det kära ölet. Men skämt åsido. Ingen bör anklaga strasburgarne för brist på hänförelse, som i natt hört marseljäsen spelad af en musikkår och beledsagad af hundra röster. IIopen, som åtföljde sångarne, instämde i kören: aux armes, citoyens! Det hela påminde om ställningen 1793 och 1794 och om de sidor i Thiers? historia, som berätta, huru den underbara sången dref den franska ungdomen i tiotusental till den hotade sränsen. Man har haft lätt att uppbesvärja andarne från den tiden, ty man behöfver dem för sina ändamål — men skall det blitva regeringen lätt att åter bortbesvärja dem?) Jag har gjort ett nytt besök i lägret utanför staden. De trupper det inneslöt voro icke talrika. Jag såg bataljoner paradera i den lösa ordning, som skiljer de franske manövrerna från våra. Det ringa antalet hästar i lägret förvånade mig. Jag såg några vackra borbiska hästar, men kan i det hela icke beundra officerarnes ysbringare. Alla infanteristerna bära små tenneller jernkärl, som, hängande löst, åstadkomma ett eget pinglande ljud under marschen. En stor del af trupperna kommer och algår under natten. I morse marscherade genom staden en fullständig division som innehaft Polygon-lägret. Divisionen tog en nordlig riktning. Se här hvad jag såg af densamma! Först kom en bataljon jägare, af hvilken jag endast såg de sista lederna, ty det var dess musik, som väckte mig ur sömnen, och när jag morgnat mig och ställt mig i fönstret, hade bataljonen i det närmaste tågat förbi. Derefter kom ett regementes ,,timmermän några få till antalet, följda af ett halft dussin trummor, åtta eller tio stora messingsinstrumenter och ett dussin trumpeter. Trumnatarna ha ww