Ull vapen. Au har emellertid FraäankrIkes kejsare icke nämnt ett ord derom såsomls orsak till kriget. 1 De tre anledningarne till krig: sjelslörsvar, skydd af egen nationalitet samt vinnande af naturlig gräns — saknas alltsål: på Frankrikes sida. Men der återstår enle annan, hvilken äfven frisinnade män ilt Frankrike, t. ex. Prevost Paradol, sram-e hållit: Frankrikes prådominance, d. ä. så Frankrikes herrskarvälde i Europa. 1 Motivet är oberättigadt, men det kanli likväl ega en nationell klang. Det kan hänföra en nation sådan som den fransy-si ska, särdeles när dertill säges, att dessle öfvermakt skulle värna friheten och rättvi-: san i verlden. Man saknar dock hvarjel anledning att antaga, det franska solket s! nu kännt sig hänfört af denna tanke, dåle hela nationen, ännu kort före krigets utbrott, öppet uttalade, att man ej ville veta af något krig. Det är alltså omöjligt att finna, det detta krig har någon som helst stämpelå af ett fransyskt national-krig. Deremot talar ock, att det mäktiga demokratiska partiet öppet uttalar sig mot kriget, yttringar, som ej ens kunnat qväfvas efter det kriget utbrutit. Tillika hafva många af Frakrikes, ädlasto män opponerat sig mot kriget, alla eniga derom, att i första rummet Frankrikes egen frihet skall derpå gå under. Återstå alltså såsom krigets verkliga upphof kejsar Napoleon och hans krigsknektar. Kejsaren har sett sin ställning hotad och första medlet att besvärja stormen var återställandet af det parlamentariska statsskicket. Men i stället för att s genom nya val till lagstiftande kammaren låta nationen besegla den nya ordningen, företog han sitt plebiscite, der de 7 millionerna röster tillföllo honom hufvudsakligen genom befolkningarnes tro uppå, att lugn och fred berodde derpå, under det ett motsatt resultat skulle hafva ledt till anarki och förvirring. Men trots detta mycket omtalade förtroendevotum, vacklade grunden, och nu tillgreps den andra utvägen, som skall störta Europa isotaliga olyckor — kriget. Det tillhör patriotismen i alla länder, att när kriget en gång blifvit oundvikligt, alla samhällselementer, huru söndrade de, eljest må vara, sammansluta sig under sin nations fana. Så kunde det ej heller ske annorlunda i Frankrike, särdeles som här tinnas massor af menniskor, för hvilka kriget är vägen till utmärkelse, befordran och förmögenhet. Så kan ett krig, som srån början alldrig var nationellt, i sin fortsättning blifva det, isynnerhet om krigsj lyckan vänder sig så, att kriget blir ett försvar af eget land. Är det började kriget alltså, såsom vi förmena och för hvilken mening vi sökt anföra några skäl, från Frankrikes sida, till sitt upphof ett rent dynastiskt krig. så är det deremot otelbart från Tysklands sida ett national-krig. Och detta helt naturligt. Ty här möta de två stora motiverna: försvar af eget land och egen nationalitet. Om någonsin ett folk måste känna sig manadt att gripa till vapen, så ; är det, när sådana intressen stå på spel. Och detta har tyska folket äfven gjort, med utomordentlig ifver och skyndsamhet. Alla fiendtliga partier hafva uppgått i den allmänna hänförelsen. Förgäfves har man försäkrat, att kriget gillde blott Preussen. Tyskland har ej trott derpå. Från dess nordligaste gräns till dess sydligaste ljuder blott ett enda rop: det stora gemensamma fäderneslandets försvar mot angriparen. IIär sÄ talas ej längre om Bismarck och Junkrarne — med dem får man uppgöra räkningen sedermera — här gäller blott: Tysklands räddning. Detta faktwm kan ej längre, med någon skymt af bevisning, bestridas. Återstår derefter frågan; skall ej Tysklands seger göra den segerdruckna militirismen, de oförsynte junkrarne och krigsknektarne, ännu öfvermodigare än förut? Sannolikt, och detta är ett nytt moment at krigets förbannelse. Men förhållandet blir detsamma i Frankrike, derest dess armter segra. Och då blir frågan: hvilketdera militärvildet blir det förhatligaste? Den frågan skola vi söka besvara en annan dag. För tillfället stanna vi vid att konstatera den sats, som här blifvit motiverad, nemligen, att det började kriget är å ena sidan (Tysklands) ett verkligt nationalkrig, men å den andra, till sin grund och till sitt upphof, en dynastipolitik. Må man söka, om man kan, genom skäl vederlägga denna uppfattning; för skäl, som ligga i skrin eller förvrängningar, hysa vi dock ingen aktning och intet undseende. v. ; i 1 i l ! ö ö staden och Länet. Poliskammaren. Kon. Befhde har, uppå gjord ansökan, beviljat polismästaren ur J. Löfmark tjenstledighet under innevarande månad samt förordnat polisinspektorn, v. hira dsh. Å. O. Elliot att under