Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1870, sida 1

när kan reste sig upp, och vågade icke stadigt fästa sig på den stränge riddaren. Men det var måhända en naturlig följd af den sinnesrörelse, som rädde inom bonom. Han famlade häftigt med handen inuanför tröjan och framtog slutligen ett litet bref, som han öfverlemnade till Thord. Thord öppnade och läste det. Det var helt kort: — Jag fö es fången med herr Magnus Gren till Lybeck — stod det. — Tagen dock icke något .steg att rädda mig, ty det skulle under nuvarande förbållanden ohjelpligt förstöra allt. Men tro på mig, att jag står fast vid mitt löfte och skall dö, förr än jag sviker dig. Iliana Åkesdotter. Utom sig af vrede och bestörtning, lemnade Thord det lilla bretvet till Nils, i det han vände sig till Jösse Bosson och frågade, af hvem han hade fått brefvet. — At jungfru Iliana sjelf — svarade Jösse och tillade: — jag var med på herr Magnus Grens fartyg när han lemnade Åbo. Jag befann mig nämligen i Finland på uppdrag af konungen, och kom från Wiborg till Åbo, just som herr Magnus efter återkomsten från Sverige öfverantvardat Åbo sloct åt herr Erik Axelsson. Herr Magnus sade sig då skola segla öfver till Sverige till konungen, och jag drog ej i betänkande att följa med. Han for ock öfver till svenska kusten, men stannade i bugten vid Hammarstad och, sedan han der fått jungfru Iliana ombord, så hissade han åter segel, och nu gick det för förlig vind söderut. — Men hvarför lemnaden I icke herr Magnus vid IIammarstad? — sporde Nils — der kunden I ju hafva gått i land? — Jag var som fånge ombord svarade mannen — och ingen fick vid lifsstrasf lemna fartyget utom några bepröfvade svenner, som rodde båten till land och tillbaka. — Visste då icke herr Magnus, att I hörden