Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1870, sida 1

ögonblicket väckt hos honom tanken, att han sett dem någorstädes förut, trodde han sig känna honom. Det var en undersätsig man, och hans väderbitna, ärriga ansigte utvisade, att han varit med i sina degar både i lek och allvar. Han tycktes på förhand ana, hvad riddaren ämnade säga, och förekom bvarje fråga dermed, att han kastade sig för hans fötter och bad om hans förlåtelse. — Hvad viljen I? — sporde dervid Thord och drog sig tillbaka. — Hvad har jag väl att förlåta eder? — Minnens I icke Reso kyrka? — frågade mannen. Jag är Jösse Bosson, som då kom med bud till eder från herr Nils, att I skullen vara honom till mötes vid Reso kyrka, det är nu mer än åtta år sedan. Nu stod minnet tydligt för Thord. Det var sjöröfvaren, som der velat öfverrumpla honom, men som han i dess ställe så illa tilltygat, att han måste hela sommaren ligga till sängs nos den hederlige kyrkoherden i Reso, tills han på senhösten kunde tänka på att draga öfver till Sverige. Han hade sedan kommit i Kristofers tjenst och var nu svennehöfvidsman hos konung Carl. — Kunnen I glömma det, jag då hade i sinnet att begå mot eder? — fortsatte mannen — jag har långt för detta öfvergifvit dem, som kallade sig Guds vänner och allas fiender, och tjenar nu samma konung, som I. — Af hjertat förlåter jag eder — svarade Thord och fattade mannens hand samt lystade honom upp. — Hvad I då villen göra mig, det var som fiende, nu är detta glömdt, helst som jag tänker, att jag gaf eder en minnesbeta, hvilken jag i edert ställe knappast skulle kunna glömma! Så ...nu tala vi icke vidare om den saken... Låter oss nu öfvergå till det ärende, som I hafven att till mig framföra. Jösse Bossons blick irrade omkring rummet,