Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1870, sida 3

mindre blotta sig. Detta tal har ofta mottagits med hån ifrån den militära yrkessidan, der man ej älskar dilettantismmen med dess ytliga fraser. Bajonetten har ännu för ganska kort tid sedan af en militärskriftställare, som gerna vill gälla såsom högsta auktoritet på detta område, blifvit förklarad vara det yppersta och afgörande vapnet, och de nya skjutgevären hafva egentligen intet annat värde, än att soldaten tror på dem, ett värde alltså, som hufvudsakligen ligger i inbillningen. Gentemot detta sednare betraktelsesätt återgifva vi ur Dagl. Alleh:a en uppsats ur tidningen le National, som tydligen förskrifver sig från en militär. Hvad förf:n yttrar om den franske och preussiske soldatens egenskaper står navurligtvis för hans räkning. Uppsatsen, som handlar ,,Om Infanteristrider, lyder sålunda: I det krig, som förestår, äro bajonettanfall omöjliga. Detta är den vigtigaste af de förändringar i taktiken, som blifvit en följd af den nya beväpningen. Redan med de långt skjutande gevären voro anfall med blanka vapen mycket mördande, med bakladdningsgevär äro de alldeles overkställbara, hvilket en mycket enkel beräkning visar. Man har först räknat antalet af de kulor, som en bataljons front på tusen man kunde sända mot en annan bataljon, som i språngmarsch rusade mot den med fäld bajonett och börjat språnget på 300 meters afstånd. Förutsatt att den afdelning, som anfaller, är lifvad af den största entusiasm, och om det antages för gifvet, att dess språng är fritt för hinder, skall den behöfva åtminstone fem och en half minuter för att hinna fram till den fiendtliga fronten; på den tiden skola dessa tusen man med åtta skott hvar i minuten hafva sändt fyratiofyra tusen kulor mot anfallskolonnen. Fyratiofyra tusen kulor! Månne någon bataljon ännu skall hafva män i sina led efter att hafva utstått en sådan eld? Lätom oss antaga, att den anfallande bataljonen är lika stor som den anfallna, alltså tusen man; dessa fyratiofyra tusen kulor göra således fyratiofyra på hvar och en af motståndarne. Denna enkla beräkning bevisar till fullo, att ett bajonettanfall af infanteri mot infanteri är outförbart i en ordnad strid. De försök, som äro anstälda på våra öfningsplatser, ådagalägga ovedersägligen detta räsonnements riktighet. På 300 meters afstånd från en infanteribataljon har man uppställt taflor, som föreställt en bataljensfront; man har börjat skjutningen mot taflorna med löst krut för att åstadkomma rök, så att förhållandena blefvo desamma som på valplatsen; derpå har man börjat skjuta skarpt och upphört dermed efter blott tre minuters förlopp. Det fanns då ingen tafla mer, de voro alla krossade, splittrade, pulveriserade, tillintetgjordal Och afståndet mellan dessa taflor och chassepotgevären hade fortfarande varit 300 meter; man kan nu sluta till hvad som skulle blifvit af en bataljon, som närmade sig. På 50 stegs afstånd är elden långt förfärligare än på ett afstånd åf 300 meter. Alltså inga bajonettanfall mer. Detta är skada för vår arme, som med en så fruktansvärd färdighet förstod att begagna de blanka vapnen. Uppfinningen af bakladdningsgevären beröfvar oss nyttan af vår öfverlägsenhet i detta hänseende, men i stället skall en annan af vårt infanteris egenskaper, nemligen den att erbjuda beundransvärda tiraljörer, vara af högsta vigt vid den nya krigföringen. Likasom det i de allra flesta fall är omöjligt för en bataljon att rusa på med bajonetten mot en annan bataljon, så kunna icke heller på valplatsen två bataljoner, som äro inom skotthåll för hvarandra, gitva eld utan att inom tre eller fyra minuter hafva upprifvit hvarandra. Man skall derför icke mera som förr se två divisionsfronter, stående i slaglinie, vexla salvor med hvarandra. På det icke styrkan må sammansmälta under kulregnet, betäcker man slaglinien med tiraljörskedjor; dessa undgå kulornas ödeläggande verkan genom att sprida sig och söka skydd eller kasta sig ned på marken. Bakom dessa tiraljörer och på mycket kort afstånd från dem uppställer man piketer till understöd för den svaga kedjan och för att gifva den en bestämd samlingspunkt i händelse af reträtt; dessa piketer ligga nedhukade. Detsamma gäller ock om sjelfva slaglinien. Så har man nu i tre år användt trupperna vid våra stora öfningsläger. Under dessa omständigheter i förening med krutröken och en kuperad terrain skall det vara möjligt att dölja slagfronten för fiendens ögon och göra elden från bakladdningsgevären mindre fruktansvärd. Det säger sig sjelft, att fienden förfar på samma sätt; men vi hafva betydliga fördelar öfver honom. Våra soldater äro födda tiraljörer; de äro i besittning af just de egenskaper, som dana en god tiraljör: initiativ, sjelfkänsla, feberaktig åtrå efter bandling och behof af individuel strid. Krigen i Afrika bafva utvecklat dessa egenskaper hos armen, och i en grupp af fyra tiraljörer är det sällsynt, att det icke finnes någon veteran från Afrika till att visa sina kamrater den buske, den förfallna mur, det träd eller den grop, hvarest de kunna finna betäckning. Detta stridssätt kräfver mycken bestämdhet och djerfhet, säkert omdöme och rask handling; det passar förträffligt för oss. Tiraljören måste hafva förstånd om kriget. Man har mycket prisat den preussiska soldatens bildning och betecknat den såsom stående högt öfver andra soldaters; detta är ett allvarsamt misstag. Att hafva lärt något är icke detsamma som att vara bildad, och att vara bildad är äfven i ordets vanliga betydelse någonting helt annat än att hafva förstånd om kriget. Hvarje preussare kan läsa och skrifva; vi skulle önska, att detsamma kunde sägas om hvarje fransman. Men all tänkbar läsning kan icke bibringa tysken den eld, den omedelbara blick, det egendomliga stridsgeni, som plötsligen utvecklas under kanonernas dån hos de simplaste, mest okunniga af våra soldater. Man kan gerna kalla denna egenskap krigets instinkt. Den är man född med, den förvärfvas icke; den ligger i racen och beror icke på uppfostran. Den okunnige kabylen är en tio gånger farligare fiende än den mest upplyste tysk. Våra vendeer voro fruktansvärda på sina stridsfalt, och ingen hade lärt dem den krigskonst de alltför väl visste utöfva. Den preussiske soldaten, som är metodisk, afmätt, tapper, men till ötverdrift disciplinerad, upplyst, men utan initiativ, solid, men utan eld i lynnet, kan icke som tiraljör mäta sig med fransmannen. Ett alltför mycket kommenderadt manskap kan icke bevara den fria sjeltbestämmelsen, och derförutan ges det inga verkliga tiraljörer. Allt beror emellertid häraf. Tänkom oss ett slagfält med de två tiraljörkedjorna i midten, bakom dem reservpiketerna och ytterst slagfronterna. Om en linie af tiraljörerna tränges tillbaka, kastar den sig in på piketerna. Hvad blir följden häraf? De segrande tiraljörerne skola, begagnande sig af den första fördelen, utan synnerlig olägenhet drifva understödspiketerna ur deras ställning och hafva alltså från samma stund blott slagfronten framför sig. Denna måste alltså uthärda de spridda och oangripliga tiraljörernas eld, och dess täta led skola inom få ögonblick blifva nedmejade, då de äro ur stånd att besvara sina osynliga motståndare. Att låta tiraljörerna storma fram för att