— Ja, och en snar framtid — tillade konungen med godhet. — I finnen dock, att jag ej kan gifva mitt bifall till eder sriarefärd. Dermed vände konungen den bestörte Thord ryggen och gick genom riddarloftet till sina rum. Thord var af ett raskt och beslutsamt lynne, och han bestämde sig derför äfven nu genast. Det skulle icke dröja länge för honom att rida till Hammarstad och förvissa sig om sanningen af konungens ord. Samtalet med Nils i Radstena, hvarunder äfven blifvit ordadt om riddar Jost och om dennes kärlek till Iliana, stod nu klart för Thords minne, men utan tvifvel hade Nils då icke sagt allt hvad han visste, dels till följd af den ovisshet, som han fann hos sin vän, dels ock emedan han sjelf måhända icke kände saken annat än efter ofullständiga och osäkra rykten. Och så beslöt han att rida till Hammarstad. Redan samma qväll red han ut från Stockholm. Men framkommen till Hammarstad, fanns hvarken fru Brita eller jungfru Iliana der. Den förra var på Örebro, der hennes man nu var slottsherre efter herr Nils Jönsson (Oxenstjerna). Om den senare visste ingen något att säga, annat än det, att qvällen innan fru Brita lemnat Hammarstad hade en riddare kommit seglande och lagt till i viken samt tagit jungfrun med och så seglat bort igen. Dock hade det skett med fru Britas goda minne, ty hon hade sjelf följt med till stranden och sett jungfrun stiga ombord. Det var i borgstugan, som Thord fick dessa upplysningar, och han stod der med rynkad panna. och blixtrande ögon, så vred och så fruktansvärd, att de fromme tjenarne derinne, alla gamla och tillhörande huset sedan herr Nils Erengislessons tid, gingo sina färde för att undslippa vidare frågor. Endast gårdsfogden stannade qvar. Det var en yngre man med ett par klippska ögon, och han följde noga hvarje den minsta rörelse i riddarens anlete.