A —— ——— — Jag vill sara till Gotland och fria! — svarade Thord. — Till Gotland! — utbrast konungen. — Hvad sägen I, Thord Carlsson, viljen I draga till fienden att fria? — Och det spörjen I så visst, som om I redan kände, till hvem jag skall vända mig — yttrade Thord — dock är det, Gud bättre så, att det är till en fiende, och just derför vänder jag mig till eder att begära urlof. — Hvem gäller så din giljarefärd? — frågade konungen helt allvarsamt. — Jungfru Iliana Åkesdotter, som nu vistas hos sin fränka, fru Brita på Hammarstad! — Jungfru Iliana! — utropade konungen. — Hvad sägen I, min frände, jungfru IIiana? Thord blef mera förvänad öfver konungens förvåning, än denne tycktes vara öfver att frieriet gälde en fiende. Ty han tycktes vida mindre fästa sig vid herr Åke Axelssons namn, än vid hans dotters. — Det låter på eder — vågade Thord anmärka — som om I haden mera att invända mot jungfrun, än deremot, att hennes fader är eder fiende? — Ja! — svarade konungen — jag har så ock ...! I skolen veta, frände, att jag gifvit mitt löfte åt en annan i detta ärende... — Och åt hvem? — sporde Thord, icke utan hetta, under det hans kind blef blossande röd. Konungen såg forskande på honom, men svarade till utseendet lugn: — Jag har lofvat att i detta ärende gifva mitt förord åt riddar Jost von Bardenvleth. — Jost von Bardenvleth! — utropade Thord, men hejdade sig snart och tillade: — Det skall dock båta honom till föga... — Gören eder ej för säker derpå, Thord... riddaren eger jungfruns löfte och slägtens bifall. — Det månde framtiden komma att utvisa ...!