————————————————— ————————— skulle följas åt till Danmark till jungfruns fader, herr Åke Axelsson på IIjuleberg. Med ett handslag skildes de. Det var då redan morgon, och Nils red med Brodde vid sin sida ut från Wadstena. Några veckor gingo, och drottningen hemtade sig så mycket från sin sjukdom, att hon kunde begifva sig till Stockholm, sedan hon dock törst i Wadstena klosterkyrka utsett sin lägerplats vid sidan af drottning Filippas. Konungen kände väl mycken oro för hennes skuld, men han tänkte icke ett ögonblick på, att han skulle förlora henne, och så fort hon visade sig vara på bättringsvägen, lemnade han henne och begaf sig till Stockholm, der han hade en mängd regeringsgöromål att sköta, på samma gång, som han höll ett skarpt öga på de bestraffade herrarne. Det tycktes, som om hans forna kraft och raskhet hade återvändt. Man hade icke på flera år sett konungen utveckla en sådan verksamhet. Men hans nye gunstling, herr Jost von Bardenvleth, steg dagligen allt högre i hans förtroende, och knappast drottningen, när hon återkommit till Stockholm, kunde slita honom så mycket lös ur riddarens garn, att han egnade henne någon del af den tid, som regeringsgöromålen lemnade honom ledig. Dock strålade alltid hans panna, och alltid log hans mun, när han inträdde i drottningens rum och såg henne sitta omgifven af sina döttrar och sina småtärnor. De hade hast inalles nio barn, men fyra söner voro döda och af döttrarne en, så att nu återstodo blott fyra af de senare. Den äldsta af dessa var Magdalena, en afbild af sin moder, och sin faders älskling. En dag, när konungen kom ut från drottningens rum och var vid det bästa lynne, mötte han Thord Bonde. — Hvad hafven I väl på bjertat, min frände? — sporde konungen — I sen så vigtig ut!