Denne sprang fram och sattade sogden i armen samt skakade honom så, att han blef svartblå i ansigtet. — Hvem var riddaren? — sporde han. — Nådige herre, det vet jag icke — genmälte fogden — det känner endast fru Brita. — Vid Guds dyra blod, jag slår dig ned för mina fötter, karl, om du icke genast säger mig, hvem riddaren var! — ropade Thord, och hans blick, hans knutna hand och den förkrossande styrka, hvarmed han höll den stackars mannen fast, allt visade denne, att hotet gjordes på fullt allvar och att hans ögonblick kunde vara räknade, om han icke villfore riddarens befallning. — Nåd, nåd, herre! — stönade han — jag vill säga eder det, om I svärjen mig på riddartro att icke förråda mig, ty det skall vara hemligt. Ingen får hafva den ringaste aning derom. Thord blef allt häftigare vid detta tal. Bortröfvandet från Reso och jagten efter fribytaren samt Ilianas och Britas återfinnande i den lede riddar Josts våld, allt detta rann för honom i tankarne och ställde sig i ett förfärligt sammanhang samt gaf åt riddaren en helt annan färg, än som han sjelf sökt gifva såväl deråt som åt sig sjelf, när det gällde att försvara sig inför konungen. Han var viss på, att riddaren, som nu bortfört Iliana, icke var någon annan än Jost von Bardenvletb, och han glömde alldeles i sin hetta, att han dagen förut sett riddaren hos konungen på Stockholms slott. — Säg hans namn! — ropade han till fogden utan att ens svara på dennes fordran om ed. — Det var herr Magnus Gren! — bekände då fogden. — Magnus Gren? — upprepade Thord tviflande, och mannen, som såg, att han icke troddes, bekräftade sin utsago dermed att han började omtala de omständigheter, hvarunder fartyget kom