I jemförelse med den lifliga skildring vi här återgifvit af krigsentusiasmen på Paris bulevarder, förefalla de britiske korrespondenternas bref från Berlin, Rhenpreussen och Sydtyskland temligen entoniga. De hafva blott att berätta, huru landtvärnsmän och frivillige i tysta beslutsamma skaror, utan offer åt absintens gudom och utan stridsrop, sammanströmma från Tysklands alla engder, för att med bantågen föras till Rhen eller andra hotade gränser. Natt och dag, timme efter timme afgå dessa tåg, uppfylda af hvad den germaniska racen eger af mannastyrka och ungdomskraft. Många landtgårdar äro så godt som tomma på manliga innevånare; endast gubbar, gossar, qvinnor och krymplingar äro qvarlemnade för att, om möjligt, inberga de rika skördarne, innan angriparens härskaror trampa dem under fötterna. Verkstädernas flitiga händer hafva glesnat; många verkstäder äro stängda, emedan alla dessa händer nu bära musköter. Stängda äro äfven flera universiteter, emedan deras ungdom tågat ut att rädda fiderneslandet; det gamla Göttingen ensamt har ställt 1,000 ynglingar i härens leder; äfven gynmasiernas och realskolornas högre klasser hafva frivilligt tågat i fält. Men allt sker utan buller. Endast vid bangårdarne mötes den resande af hjertslitande scener, der fäder, mödrar, systrar, hustrur och barn omfamna de borttågande männen och brista i högljudt gråt, när tåget ilar bort. Så ser det ut i Tyskland. Den, på hvilken buller och stolta rop verka som ett förebud om seger, kan vara förvissad om Napoleonismens triumf och Tysklands undergång. Den, som tror på kraften af en tyst hänförelse, kan hoppas, att Europas frihet och Tysklands sjeliständighet skola bestå eldprotvet. En tillfällig korrespondent har från Metz, marskalk Bazaines högqvarter, tillsändt