kunde väl längta tillbaka till den tid, då han lefde liksom bland idel blommor under ständigt klar himmel, men det kunde aldrig falla honom in att med ett ord klaga öfver hvad, som icke kunde ändras. Hela denna verld af obeskriflig sällhet och af obeskriflig sorg låg sluten inom honom och blef allt mer och mer en saga, ju längre han aflägsnäde sig i tiden från den verklighet, hvarur hon framfödts. Derutinnan var den tiden olika vår, att man var mera beständig, mera herre öfver sig sjelf och mindre ett mål för tillfälliga och öfvergående tycken och åsigter. Man älskade och hatade, men man älskade och hatade för lifvet, och det ädlare sinnet, som fann sig sviket i sin kärlek och icke kunde sänka sig ned till hat, behöll väl sin kärlek, men sluten inom sin egen barm. Så var det ock med Nils. Han visste, att Brita älskade herr Ove, och han hade hört, att herr Ove med samtycke af den stora och mäktiga slägten skulle en gång träda i brudstol med henne, och det bart huggande svärdet i engelens hand, som stod framför hans hjertas eden, flammade med en glans, som gjorde det till ett brott för honom att äfven i ensamhetens heliga stunder kasta en blick dit in. Så bredde sig natten öfver hans själ, och tanken på hvad som varit och hvad som kunnat blifva, glänste för hans öga i ett ständigt tilltagande sken, men som en stjerna, dit han ej fick och ej kuude komma. Nu var det, som om stjernan kom honom närmare. Hon lyste som en morgonrodnad öfver hans ungdoms saga, hans paradis, och fält efter sält dök upp och belystes, och engeln med det flammande svärdet tycktes vinka honom att beträda stigen på blomstergrön äng.