allt, så fruktar jag att...att man sagt mig sanning, då man talat om, att detsamma, som skilt eder och konungen åt, äfven skulle skilja oss ... — Det vore ock det bästa, jungfru Brita, åtminstone för mig! — svarade Nils. Ett ögonblicks tystnad inträdde. Jungfrun bäfvade tillbaka för det djupa allvar, som uttalade sig hos Nils, och hon behöfde tid att sätta sig in i den dystra sanning, som reste sig derur likt ett förfärligt spöke, nämligen tanken på en skilsmessa för alltid. Nils åter befann sig liksom på sjelfva gränslinien mellan dag och natt. De förflutna åren, allt ifrån den stund han såg mötet mellan den öfverallt älskade jungfrun och herr Ove Lauritsson och hörde den senares fråga, stodo åter framför honom, dessa långa år, hvarunder den förfärliga sanningen, att hans hopp var fåföngt, bitit sig in i hans hjerta och vunnit bekräftelse, dels genom herr Öve sjelf, hvilken icke utkräfde den upprättelse, som han af Nils egde att få, och som han otvifvelaktigt skulle hafva gjort, om han icke varit en lycklig älskare, dels ock genom ryktet, hvilket tid efter annan nått hans öron äfven från tillförlitligt håll, såsom från marsken sjelf, medan ännu förhållandet var det bästa mellan honom och Nils. Det är dock naturligt, att dessa rykten skulle hafva varit af ringa eller rent af ingen betydelse, om de icke haft före sig i Nils Bossons hjerta den i hans tanke osvikliga grunden af hans egna iakttagelser. Lika visst som det är, att han skulle hafva undgått alla dessa årens bittra sorg, om han icke från första stunden låtit förleda sig att i afseende på Brita taga skenet för verklighet, och af en falsk hederskänsla i sin ordning dragit sig tillbaka från henne, utan att gifva eller erhålla förklaring, lika visst är det, att sedan detta steg en gång af honom var taget, så var det oåterkalleligt. Han kunde väl sörja öfver sitt öde, han