— Ilafven tack derför, jungfru Brita — genmälte Nils och fattade med en varm blick hennes hand — je skall aldrig glömma denna edert hjertas välmening .. jag skall lägga detta minne till de gamla, och de skola följa mig såsom goda nornor genom lifvet och vid dem vill jag utandas min sista suck! Orden uttalades med en djup, klangfull stämma. Det manliga allvaret och sjelfbeherrskningen återvände i ungersvennens bröst, liksom uppdragna ur hjertats svedda marker för den varma sol, som strålade in deri genom Britas både handling och ord, och med detsamma vaknade äfven kraften att med hjeltesinne försaka hvad som var honom förbjudet, det att utbjuda hela sitt hjerta för henne som, hvad än skulle komma att ske, alltid skulle vara hans hjertas mö. — Nu må vi skiljas — sade han — det ädla sinne, som bjöd eder att uppsöka mig i mitt lidandes svåraste stund, må icke blifva vittne till ett återuppenbarande af de strider, hvilka länge slumrat, men som sjelfva denna eder handling kunde väcka till lif. Faren väl, jungfru Brita... saren väll! — Finnes intet falskt mellan oss i det, som mitt hjerta säger mig, att I nu syften på? — sporde Brita, och en purpursky öfverhöljde hennes sköna drag med ett rosenskimmer. — Icke som jag vet ...1I hafven talat vänneord till mig, och jag vill icke till tack derför göra eder smärta, som jag väl skulle komma att göra, om vi längre talades vid. — Jag förstår eder icke — svarade jungfrun — huru skullen I kunna bereda mig smärta annat än genom det, som utgör smärta för eder sjelf? Sägen mig det, Nils Bosson, eller tron I, att jag gått dessa steg för att blott till hälften tala sannord med eder? . Nej, jag vill att I sko