eder ...! Jag har hört allt, hvad min förvillade frände sagt, men jag tror ej ett ord derpå... Mitt hjerta säger mig, hvad det alltid sagt, att I att I, herr Nils, förer eder riddaresköld med äran. — Brita! — ropade Nils, glömsk af allt, och fattade jungfruns hand. Men han hejdade sig plötsligt och släppte den åter. Dock skiftade smärtan i hans anlete i ett uttryck af vemod, som visade, att han fullt förmådde uppfatta det offer, som hon gjorde honom, ehuru det icke var honom tillåtligt att varmare tolka sitt hjertas känslor för en annans utkorade brud. Dock låg det en rikedom af aldrig glömda minnen i hela detta uppträdande, och dessa minnen grepo nu med makt i hans hjertas strängaspel och framkallade toner, som kommo honom att lefva upp i ett längesedan förflutet tidskifte. — Jag var inne hos drottningen — sade Brita — förlåten mig det, Nils Bosson, det var drottningens vilja och det var äfven... det var äfven min egen ...jag vill säga eder allt, ty denna stund är en helig stund, och jag vill, att intet skall stå förmörkande och förfalskande mellan mig och eder ... Det var drottningens afsigt att föra mig och eder tillsammans, ty hon känner oss båda, sade hon, och hon visste väl, huru orden skulle läggas, så att de icke måtte såra eder . .. Men så glömde hon detta för det vigtigtigare, nämligen konungen, och så kom konungen sjelf... — Brita, Brita ...! — sade Nils och såg djupt och forskande på stolts jungfrun, som stod der ett ögonblick med nedslagen blick och sammanknäppta händer. — Fbörläåten mig det, Nils Bosson! — hviskade hon — äfven jag har glömt mig sjelf för den smärtas skuld, som har fallit öfver eder, och så har jag kommit till eder att tala mod och hopp i eder själ, om jag det förmår och om Guds moder dertill skänker mig sitt biständ...