Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1870, sida 3

med en mekanism, som visserligen ej tjenar till att för hr pastorn sufflera de predikningar, som han ej lärt sig utantill, men som ändock utan tvifvel länder till en del af ähörarnes andliga uppbyggelse. Mekanismen är nemligen till för de medlemmar af åhörarepersonalen, som äro ursäktade, om de ej följa med predikan, af det enkla skälet, att de äro döfva. Detta underverk befinner sig i en ny kyrka i Chicago, hvilken nyligen bliivit uppförd med en kostnad af S0,000 dollars. Från ett stort språkrör af koppar för ledningar till elsva kyrkobänkar, och i dessa äro guttaperkaslangar med nödiga tillbehör anbragta, hvilka de lomhörda blott behöfva föra till örat för att kunna följa med predikan ord för ord. Gustaf III och frimureriet. I en almälan af den sist utkomna delen af Fersens Anteckningar anför D. B. härom: Konungen (Gustaf III) och hertig Karl hade förut haft åtskilliga funderingar med frimureriet, som de drömt om att utbilda till ett verldsvälde, genom försök att omskapa det i den gamla tempelherreordens anda. Sedan dessa fantasier blifvit uppgifna, öfverlemnade man sig åtandra, vida farligare. På detta sätt kunde äfventyrare och uslingar af värsta slag göra sig till inflytelserika personer, som bestämde konungens beslut och i vissa tall fullkomligt beherrskade honom. En sådan var Björnram, som var konungens förtrogne och lärare i andeskåderi, spådomskomst o. dyl. Man känner från andra håll de bekanta historierna om andeskåderierna i Lofö kyrka, besöken vid Johannis kyrkogård m.m. En dylik än skamligare bedragare var Plommenfelt, som genom frimureriet vunnit tillträde till konungens och hertigens personer och alldeles förvridit hufvudet på dem. Med falsk edgång hade han räddat en del af sin förmögenhet, och han blef härigenom omöjlig för hofvet. Förbittringen öfver hans uteslutande förmådde honom att nedskrifva smädelser mot konungen på en glasruta. Saken blef upptäckt, han blef ställd tillansvar, men kungen befordrade hans flykt, hvarefter han dömdes från lifvet och adelskapet. ,,Konungen hade befallt öfverståthållaren att, innan han skulle låta Plommenfelt undkomma, taga ifrån honom frimureriets arkiv, som H. M. var mycket ängslig för. Der fanns, bland andra papper, en donationsakt af konungen, lydande på öfverlåtelse till frimurarne af alla kronans domäner, för att deraf göra kommenderier; denna handling daterade sig från samma tid som hertig Karl hade blifvit utnämnd till stormästare eller bärmästare för alla frimurare, och då man invaggade sig i den chimeriska tron att kunna förena alla frimurarloger under ett välde. Högst omkligt är hvad Fersen berättar, att Gustaf, på samma gång han med synnerligt ädelmod underlättade Plommenfelts flykt, sväfvade i fruktan för den trollska hämnd denne kunde taga, genom att förgöra honom. ,Hans svaghet var så stor uti detta hänseende, att då H. M. fått en svag feber, som slutade med hufvudvärk, och hvilket inträffade kort tid efter rådets dom i Plommenfelts moders bedrägliga konkurs, trodde konungen genast, och vidhöll alltid sedermera denna tro, att Plommenfelt hade trollat sjukdomen på honom! I sammanhang härmed står berättelsen om Nya sekten, en fanatisk åsigt, som uppkom i Stockholm 1781, men hvars historia och öden ej blifvit fullt utredda hittills. Upphofsmannen skall varit en strumpväfvargesäll Collin, densamme som längre fram blef skyddsling hos hertig Karl och fick titel af hans hofbibliotekarie. Först genom Fersen har man fått veta, att detta svärmeri, som sades i hemlighet gynnadt af konungen, tagit en ganska stor utsträckning. ,,Sektmakarne arbetade med oafbrutet nit att göra proselyter. Räknande dervid på konungens protektion, började de skymsa den dominerande religionens förkunnare; domestikerna försummade deras husbönders tjenst, och lärlingarne deras verkstäder, för att löpa i de nya konventiklarne. — De nattliga sammankomsterna retade folkets nyfikenhet; deraf hände att i flera qvarter, der dylika sammankomster egde rum, hopade sig två å tre tusen personer för att höra de inspirerade predika. Denna pöbel forcerade dörrarne till samlingsrummen, föröfvade oordningar och våldsamheter; man började slåss, och på båda sidor blefvo flera personer farligt skadade. Först efter skarp strid med konungen kunde öfverståthållaren Sparre förmå honom till ett förbud mot nattliga sammankomster. , Emellertid lät konungen under hand försäkra sekteristerna om sin protektion och välvilja.