Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1870, sida 2

eder uttala dem, ty jag vet väl att ett ord af eder gäller mera än andras heligaste eder. Dock skolen I förlåta mig det, Nils Bosson, kunnen I lofva mig här inför Gud, att alltid blifva hvad I hafven varit för min herre, konung Carl? — Ja! — svarade Nils och var rörd ända till tårar. Drottningen var så allvarlig, och omkring henne rådde en helig frid. Kärleken, som brann så varm i hennes hjerta, genomskimrade hennes väsende och bredde öfver henne ett förklaringens sken, som om en engel stått vid hennes sida och med sina vingar fläktat öfver henne detta öfverjordiska majestät. Det föreföll Nils, som om han stått inför Ierrans altare och der blifvit tillfrågad af den hjertegoda drottningens ande. Han föll ned på knä och kysste med vördnad drottningens hand, liksom ville han dermed besegla sitt löfte. — Välsigne eder Gud, Nils Bosson! — sade drottringen med tårade ögon. — Och om min bön kan något förmå inför den gode Guden, till hvilken jag snart skall gå, så skolen I blifva så lycklig, som en menniska kan blifva det... Allt var så tyst i rummet, att man kunde böra sitt eget bjertas slag. Nils låg med nedböjdt hufvud. Drottningens ord ljödo så ljuft för hans öron och i hans hjerta, att han kunde icke lyfta sitt hufvud, så länge en enda ton af denna himmelska musik dallrade inom honom. Men när drottningen slog upp sitt öga, stannade det på en enda punkt, flammade upp, som om det sett sin käraste syn, och öfvergick så småningom till sorg, till skugga, medan den svaga kroppshyddan föll tillsammans alldeles maktlös. (Forts.)