Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1870, sida 2

välljudande stämma. — Ännu skall mycket sägas mellan eder. Men först af allt, är edert sinne sådant, att I viljen försoning och förlåtelse? ... Det blixtrade i Nils öga. Han visste ej, hur han skulle besvara drottningens ord, eller hur han skulle fatta dem. Hvad önskade han väl högre in försoning, men det ord som måste utsägas såsom försoningens vilkor, när eller hvar skulle väl det utsägas? Hvem skulle så kunna vända konung Carls sinne, att han räckte sin hand åt den förorättade till försoning? Och tigga derom, det kunde icke Nils. Men drottningen såg, hvad som föregick inom den unge riddaren, och sade, utan att invänta hans svar: — Jag vet nog, på hvilkens sida telet ligger . jag vet ock, att lång tid skall måhända gå, innan det hinner undanrödjas och sjunka till botten, som nu skymmer konungens blick, men att det skall blifva klart igen och att det ord, som I egen rätt att fordra, skall komma att utsägas, derom är jag så viss, som att jag hoppas förlåtelse hos Gud i himmelen, när jag nu snart träder inför hans ansigte... Och då, NIIS Bosson, då .. sägen mig, viljen I försoning och förlåtelse? — Drottning, drottning! — utropade Nils. — Mitt lif och mitt blod tillhöra alltid mitt land och min konung, hvar så hans vrede faller på mig eller icke, men den dag, då konungens läppar skola uttala, hvad I der hafven sagt mig, den lagen vill jag skatta som den lyckligaste i mitt lif! En tår dallrade i drottningens ögonhår och lroppade sakta utför hennes bleka kind. Hon iträckte med ett obeskrifligt uttryck i sitt sköna idande anlete sin hand mot Nils. — Ack! — sade hon och tryckte sakta Nils Bossons hand — I veten icke, hvad dessa edra rd hafva gjort mitt hjerta godt, icke som skulle ag hafva tviflat på eder, men jag älskade höra