8 423 fr-alTYSKLAND. De i Berlin utkommande tidningarne meddela två karakteristiska aktstycken, nemligen cirkulärskrifvelser från grefve Bismarck till nordtyska förbundets representanter hos de tyska och andra regeringarne. I en skrifvelse af den 18 dennes yttrar förbundskanslern, att detredan en vecka förut icke kunde vara tvifvelaktigt, att kejsar Napoleon hänsynslöst hade beslutat bringa Preussen i en ställning, i hvilken det endast hade att välja mellan kriget och en förödmjukelse, som ingen nations hederskänsla kunde bära. Om Preussen förut hade kunnat hysa något tvifvel härom, så måste detta vika vid dess ambassadörs berättelse om den underhandling, som han efter återkomsten från Ems bade haft med hertigen af Gramont och Ollivier, och vid hvilken den förstnämnde betecknade prinsens af IIOhenzollern afsägelse af den spanska tronkandidaturen som en underordnad punkt, och begge ministrarne uttalade uppmaningen, att konungen af Preussen skulle tillskrifva kejsar Napoleon ett ursäktande bref, hvars offentliggörande kunde lugna den uppretade sinnesstämningen i Frankrike. Det heter än vidare: Den kejserliga regeringen synes hafva fruktat, itt kriget detta oaktadt skulle kunna gå den ur händerna, och regeringen skyndade sig då att genom sina officiella förklaringar af den 15 dennes ringa saken in på ett område, der det icke mera ennde finnas någon utjem ning, samt att bevisa oss och hela verlden, att ingen eftergift, som kunde destå med bevarande af den nationella hederskänsan, skulle vara tillräcklig för fredens bibehållanle. Då det säledes alldeles icke var någon verkig grund till kriget, var det nödvändigt för de ranska ministrarne att — för att rättfärdiga sig nför det i det hela fredligt sinnade franska folcet — genom uppfinningen af fakta, hvilkas osauling var dem genom aktstycken bekant, inbilla de epresentativa församlingarne och genom dem hela olket, att Frankrike blifvit förnärmadt af Preusen, samt att derigenom sätta passionerna i rörele. Så ställer sig saken i verkligheten. Sedan förbundskanslern derefter sökt zöra gällande, att det icke förefinnes nåson depech eller not, hvari preussiska re