Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1870, sida 1

och detta bidrog ännu mera att stadga honom i hans beslut. Detta var dock något helt annat än att sjelf på smygvägar lura eller låta lura ut en fiende. Sådant kunde han aldrig tillåta sig eller sina män, och Brodde hade ofta fått höra skarpa tillrättavisningar redan under denna korta tid, som han och hans käre herre varit tillsammans. Derför beslöt ock Brodde, som aldrig kunde blifva af sin herres mening, utan så tillsvida med lif och själ var tillgifven fetaliebrödernas valspråk: ,, Guds vänner och allas fiender, — att ban ansåg verlden vara ond och tillföljd deraf borde med ondt bekämpas, — han beslöt att, så mycket möjligt var, för sin herre hemlighålla de sätt, hvarpå han kom till kunskap om sanningen. Nu hade han dock i ifvern att bevisa herr Nils, det han låtit bedraga sig, glömt sin kloka föresats, men denna gång var, som nämnt är, Nils sjelf allt för ifrig att komma till sanning för att fästa sig vid det sätt, hvarpå hans trogne Brodde gått tillväga. Hans ifver blott ökades af den fördröjda redogörelsen. — Och hrad fick du att veta om konungen — sporde han. — Sedan jag väl kommit in i stugan — fortsatte Brodde — så hann jag knappt mer än titta mig omkring, förr än jag hörde bastiga steg närma sig ... jag såg mig omkring efter ett gömställe, det stod ej att finna. Tändes ljus, skulle jag oselbarligen bli upptäckt, och nu hördes stegen alldeles utanför stugudörren ... Plötsligt föll mig en sak i sinnet, och åskan hjelpte mig... jag sprang upp i spiseln och lyckades komma upp i skorstenspipan ... En sten föll ner, men en åskknall dundrade i detsamma och förtog alldeles ljudet af mitt uppträngande i skorstenen ... ja konungen, ja — skyndade sig Brodde att tillägga, då en blick på hans herre sade honom, att en tillrättavisning icke länge skulle låta vänta på sig — konungen skal rammas af ofärden, när han som minst anar det