Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1870, sida 1

ordsman! — Godt, godt — svarade konungen — det ärendet kunna vi väl tänka på. — Derutinnan bafven I rätt, konung Carl, ... dock bekänner jag, att I skullen göra mig till den lyckligaste man, om I åtminstone villen säga mig så mycket, att för hvad på eder ankommer, I icke villen motverka min kärlek, om I ock icke kunnen lofva mig att vara mig till hjelp. — Mig synes, som om jag det skulle kunna, Jost . . . hvarför skulle jag icke vara en trogen vän till bistånd i sådant ärende? Riddaren föll på knä för konungen samt fattade och kysste hans hand. : — Jag har edert löfte, konung, ...jag bar edert löfte ...! O, sägen det om igen! — Ja! — upprepade konungen — i hvad på mig ankommer, vill jag härutinnan bistå eder! Men medan konungen ännu talade, inträdde gråbrodern i det yttre rummet och gjorde det öfverenskomna tecknet, och omedelbart derpå visade sig Nils Bossons bleka ansigte i dörröppningen. -— Kunna vi här talas vid ohörda af alla? — sporde han munken. Denne svarade icke ett ord, men gjorde en bekräftande åtbörd med hufvudet, hvarpå Nils gick fram genom salen till ett af fönstren, der han förblef tyst och orörlig. Munken tassade omkring salen, öppnade ett par dörrar och läste till dem igen, uppenbarligen för att öfvertyga riddaren, att han verkligen kunde lita på att ostörd och okänd få hålla sitt möte, och, medan han som bäst var sysselsatt härmed, inträdde herr Magnus Gren. En fackla, som brann i sin jernhylsa vid en af pelarne, belyste de båda riddarne och munken, hvilken tassade ut ur rummet och stängde dörren efier sig. Konung Carl bakom sitt fönster var idel öra och öga, men lutade sig så nära fönsteröppningen,