Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1870, sida 2

I ären mig tillgifven och trogen. Och derför skolen I räkna på mig, om I någon gång skulle behöfra ett godt handtag till eder hjelp... Jag tackade: eder vördsamt och svarade, att det väl kunde komma att hända, ty den som endast vill det goda och det rätta och derigenom vinner sin herres och konungs ynnest, han har alltid många fiender och afundsmän, hvilka söka med ondt tal och falska beskyllningar störta honom ... — IIVart viljen I hän, Jost — sporde konungen — jag påminner mig det der... men hvad är eder mening att nu röra i det ärendet? — Så har jag tänkt, herro konung — hviskade Jost, och man hörde på rösten, att han satt med nedslagna ögon — så har jag tänkt, att den smärta, som min konung måste känna, då han ser det svarta bedrägeriet, skall måhända göra hans öra öppet för mina alundsmän, och derför, sen I, herre konung, derför vill jag minna eder på om edert löfte, helst nu, då det på samma gång gäller en sak, som rör mig på det allra närmaste. — ITala utan fruktan, Jost, och lita på mig — uppmanade konungen. — Det gäller min kärlek, konung Carl — sade hycklaren med rörd stämma — det giller min enda lycka i lifvet, näst den, att hugnas af eder nåd! — Eder kärlek, riddare . . . hur skall jag det förstå? — I veten, att jag lofvat mitt hjertas tro åt jungtru Iliana Tott... — Iliana Tott ...! — utbrast Carl. — Ja, herre .. jungfru Iliana, och jag hoppas på framgång, om jag blott... — Godt och väl, riddare — afbröt konungen — men huru kunnen I sätta den saken i samband med förrädarne? (Forts.)