Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1870, sida 2

som porde hafva tillhört någon af hans fränder om icke honom sjelf, — den högsta makten i Sveriges rike. I dessa maktens och lyckans solskens dagar samlade sig ock andra makthungriga lycksökare kring Carl. Bland dem var Jost von Bardenvleth, och hans talande tunga, hans mjuka, lismande väsende lyckades snart vinna Carls öra helt och hållet. Hans gamla vänner varnade honom, hans syskonbarn Thord Carlsson omtalade för honom främlingens uppträdande på sjön, då Nils Bosson och Thord sjelf jagade fribytarskeppet från Åbo. Men riddaren bekände öppet för konungen sin kärlek till jungfru Iliana och att, hvad han gjort, endast härflutit ur denna källa. När han såg Nils tillsammans med fribytarne återfordra de båda jungfrurna, kunde han ej tro annat, än att den förre gjort gemensam sak med den vilde Falken, och hans förtviflan kom honom att glömma allt. Konungen fann allt detta helt naturligt och log godt åt riddarens berättelse om sin räddning. Denna hade tillgått så, att riddaren, som väl kände skepparen och dennes förnämste man, oförmärkt hviskade till den senare att låta honom hala sig ned under däck, medan mannen skulle kasta en stor på däcket liggande sten öfver bord och ropa, att riddaren kastat sig i sjön. Allt gick öfver förväntan väl för sig, och sedan fartyget åter blifvit fritt från sina objudna gäster, hade riddaren kommit upp och med den gynnsammaste vind fullbordat sin resa till Grislehamn. Riddaren medgaf, att han borde hafva handlat annorlunda och offrat sitt lif i stället för att fly, men han tänkte på sin dåvarande konung, som hade hans tro, och hvars tjenst han satte högre än smäleken, helst då den kom från en så underordnad sven, att smäleken förlorade sin udd; — detta erkände riddaren, men bad ock konungen besinna, huru kärleken kan förblinda mannens sinne. Riddarens tal var så öppet och förtroendefullt,