Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1870, sida 2

dagen. Men på Torsdagen den 20 Juni 1448 sam lades man i S:t Gertruds gillestuga till konunga val, och ester högtidlig bön och sång verkstälåe detta, och Carl Knutsson fick af sjuttioen väljande sextiotre röster, Ett jubel genomstormade salen ett jubel höjdes srån de tusenden, hvilka utansö gillestugan afbidade valets utgång, och det åter skallade sedan från hela Sveriges land. Det vaen blomma, hvars doft gjorde Carl lika lycklig som bonden de gyllene skördar, hvilka han till skrof sin konungs lycka. Så följde tåget till Gotland, der allt lofvade Carl den bästa framgång. Hela landet och sjelfva staden Wisby föll i hans händer och konung Eril satt instängd på sitt Wisborg i ena hörnet af staden, samt måste slutligen dagtinga och lofva af. träda ön till sin forne marsk mot erhållande aj Öland och Borgholm. Konung Erik öfverlemnade väl sedan Wisborg till danskarne, men ännu medan Carls höfvidsmän innehade ön och staden, fick konung Carl bref från Norge, att äfven detta riket allmoge ville hafva honom till konung. Icke underligt derför, om konung Carl insöfdes i sin tro på osviklig lycka i sina företag. Men medgången födde öfvermod. Han började glömma sina gamla motståndare. De sväfvade bort för hans öga, ju mera himlen utstrålade öfver honom sitt klara blå, och han mottog dem och behandlade dem som vänner, när han sedan mötte dem. Så var det med herrarne af Oxenstjerneslägten, så var det med Magnus Gren. Det kan tyckas, som om äfven detta var en åtgärd, förestafvad at klokheten, och att han på detta sätt bäst skulle vinna sina fiender och förena dem med sig, men han gick för långt, hans godhet slog öfver i slapphet. Han öfveröste dem med en makt, som iångt ifrån att tillfredsställa, endast retade deras lystnad efter mera, för att icke tala om ett sådant skaplynne, som erkebiskop Jöns Bengtssons, hvilket aldrig kunde glömma, att Carl egde, hvad