Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1870, sida 1

porren al DÅnt.JCSKL 0I.. O ÅIDCtTATnC neimkomna. Det är ett sorgligt faktum, att förfalskingsbrotten här i landet under de sednare åren varit i starkt tilltagande, och närkligt nog åiro dessa brott mera allänna bland allmogen än i städerna. Öfer hela landet är det isynnerhet sparvankerna, hvilka fungera såsom bankirer, ch i landtdistrikten är det falska endosenter på sparbankernas vexelobligationer, om bringa de slesta i olyckan. Man har velat söka orsaken till de ofta återkomnande förfalskningarne nu för tiden deri, att den nya kriminallagen af 1842 gör åtskilnad mellan en mängd arter af försalskning och låter förbrytaren efter omstänligheterna slippa med straffarbete från 6 nånader till flera år, medan den gamla agen obetingadt bestämde 13 års fistningsstrast för förfalskning af skrifna handingar. Rimligare är det väl att anse detta såsom en af de olägenheter, hvilka åtfölja len stigande civilisationen, fordringarne på ett mera förfinadt lif, lusten till utvidgningar såväl i sällskapligt afseende som i affärer af alla slag. Sparbankerna landet ega tillsammans inemot 20 milioner specier, hvilka tillika med hypoteksbankens 10 millioner förse landtmannen med driftskapital. be egentliga bankiräfärerna synas hos oss ha varit i sin linda, och detta är väl orsaken till, att de uti le störrre städerna på de sednare åren upprättade privatbankerna göra så goda lfärer. Här i staden ha vi knappast mera in 3 större bankirhus, och det löpande kapital, som aflärsmännen behöfva, tillvägabringas af 2 privatbanker, 2 sparbanker, Norges bank och diskonteringsinrättninsen, som utlånar penningar af statens konanta behållning, hvilka penningeinstitutioner hvardera ha millioner under förvaltning. Tvenne förfalskningsbrott ha på sednaste tiden väckt utomordentligt uppseende och framkallat en mängd diskussioner ansående det sätt, hvarpå bankerna verkilla sina utlåningar samt möjligheten af örre kontroll öfver de på deras lösa papper anbragta namn. Sedan nemligen jernbanans kassör svikligen ur kassan tillegnat sig omkring 11,000 specier genom itt föra falska räkenskaper, upptäcktes det för ett par veckor sedan plötsligt, att nnehatvaren af firman Gerhard Hansen Co. i samtliga låneinrättningarne anbragt falska papper till ett belopp af omkring 55,000 specier. Kreditkassan hade dock cjonparten: 59 falska vexlar på öfver 30,000 specier. Gerh. Hansen egde ett skeppsvarf vid staden, från hvilket ständigt fartyg gingo af stapeln; han ansågs sordom tör en mycket solid man, men hans många lösa papper, hvilka slutligen lupo app till öfver 90,000 specier, blefvo hans ruin. Bedrägeriet upptäcktes på följande sätt: Såsom nogsamt torde vara bekant, anses det i affärslifvet för en ytterst delikat sak att röra vid en mans papper i misstänksam afsigt, och Kreditkassans chef inskränkte sig, då Gerh. Hansens lösa papper oupphörligt tillväxte, till utt jemföra flera af namnen på hans vexlar med ett par af endossenterna egenhändigt skrifna namn, hvilka banken förut förskaffat sig; men de falska namnen voro så utmärkt skrifna, att insen skilnad kunde upptäckas mellan dem och de äkta. Bankchefen beslutade sig omsider för att skrifva till de tvenne endossenter, som stodo på de flesta vexlarne, och af hvilka den ene var det allmänt omtyckta statsrådet Meldahl, chef för justitiedepartementet, för närvarande i Stockholm, och svåger till Gerh. Hansen. I brefvet stod endast, det bankchefen ansåg riktigast att underrätta statsrådet om, hnvilken stor samlad summa han stod anecknad för på hr G. Hansens vexlar, hvilket han måhända icke ihågkom. Statsrådet, som står för hela sin förmögenhet, 5då 10,000 specier, på de äkta vexlarne, telegraferade ögonblickligen tillbaka, att Hansen skulle inmanas i häkte såsom föralskare och reste ofördröjligen till Kristiania, der IIansen genast vid förböret )förbohällsamt bekände. Det sammanagda straslet sör alla dessa försalskningar kommer att bli 9 års fästning. Boet anages, efter en löslig kalkyl, kunna lemna le oprioriterade fordringsegarne 25 a 30 procent. lister upptäckandet af dessa storartade örfalskningar bar en ren panik inträffat alla våra penninganstalter, enär det ykte blifvit utspridt, att en stor del at lessas öfriga papper äfven voro förfalskade. Detta ledde till, att de noggrannaste unlersökningar företogos i alla bankerna, hvarefter det offentliggjordes, att ryktet yckligtvis visat sig fullkomligt ogrundadt. Derefter börjades vidlyftiga diskussioner i illa våra offentliga organer om större kontroll med namnen på vexlar och vexelobligationer, som anbringas i de offentliga penninginrättningarne, utan att jag dock kan säga, att denna fråga blifvit tillfredsställande eller på ett praktiskt tillämpligt tt löst. Det är isynnerhet våra båda privatbanker, Kreditkassan och Kreditbancen, som lida af hvarje oregelbundenhet nom penningverlden, emedan de adopteat en lättvindighet i affärsföringen, som visserligen harmonierar med nutidens åsiger, men ej alltid skänker betryggande saranti åt dessa banker sjelfva. De båda mtagna formerna för penningars utlånande vid våra penninginstitutioner äro: lån på vexelobligationer och lån på vexlar, hvarlera försedda med mindst tvenne goda mndossenter. De förstnämnda, som förfalla ill betalning med 10 procents afdrag i unmänhet hvar sjerdo månad, äro som osast tillräckligt skyddade derigenom, att mhvar endossent, innan penningarne utetalas, skriftligen anmodas att skrifva itt namn på en sedel från vederbörande hank till jemförelse vid de sednare förpyelserna. Men vid vexlar, hvilka nästan ila diskonteras vid disken, går en så ungrodd aflärsordning ej an, för att icke ala om, att eu solid affärsman, som preenterade en till sin form giltig vexel för ankebefen vid disken samt blefve mött ned misstroende och en skrupulös underöknirg af endossenternas namn, nog Fr — 2