Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1870, sida 2

Mena de, att jag som laglig konung skall binds mig utöfver hvad Sveriges lag binder? Nej, gode herrar och män... viljen I sjunga den visan, så skolen I se, att jag är man att tysta edra munnar — Sakta, sakta, herre konung! — återtog biskopen. — I skolen ej få höra talas om någon konungaförsäkran, men man hoppas, att I skolen i sak vilja medgifva detsamma, nämligen att icke bortgifva slott och län annat än efter rådets vilja och icke återtaga ett sådant utan föregående dom af rådet... — Är detta allt, biskop Magnus? — sporde Carl efter en stunds begrundande. — Ja, det är allt! — svarade biskopen. — Så förvånar det mig, att de gode herrarne icke kommit att tänka uppå en sak, den nämligen, att jag säger nej till allt detta, och att min konungsliga makt väl skall räcka ett stycke längre än deras ... — Sant nog, herre ...men konung Kristian står bakom dem, och kriget höjer sin brandfackla från de danska öarne, medan förräderiet lurar bär hemma! — Och Sveriges konung har då att välja mellan de två: att kämpa för sin krona och segra eller dö för henne, — mellan detta och att blifva en leksak i de mäktige herrarnes hand... Mitt val är redan gjordt, biskop! — Måtte det vara gjordt i en lycklig stund, herre konung!... I sjelfva verket synes det mig, som om I icke haden något val att göra, ty skullen I gifva rådet den konungsliga rättighet, som åsyftas, något, som edra hemliga fiender verkligen tro, så vilja de begagna sig deraf att 1å slotten i siva händer och sedan komma till samma slut, som om I vigren. Konungen satt blek af vrede och hans blick hyilade stelt på den dyrbara mattan under hans