Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1870, sida 3

komma uti den industrigren, hvarmed de syssel sätta sig eller, med andra ord, man har endas för allmänheten framhällit medaljens framsida under det man bemödat sig att undanskymmr frånsidan, eller ännu heldre, sökt komma folk at! t-o, att någon frånsida ej finnes, utan allt vore väl bestäldt. Att så ej är förhållandet, derom har II-T:n, som ock den af H.-T:n citerade Dagens Nyheters korrespondent varit i tillfälle att kunns upplysa allmänheten om; ins. kan för egen de bekräfta att, oaktadt han besökt de flesta Sveriges landskap, han ingenstädes bevittnat en sådar nöd, ett sådant elände, som bland väfvarbefolkningen i Marks härad. Hvad som uti IL-T. anföres om dessa arbetares bostäder, deras bleka, utmärglade utseende, deras genom svält och öfveransträngning förstörda helsa, deras utbungrade, trasiga barn, är ett beklagligt faktum, som uppväcker hos menniskovännen känslor af djupaste deltagande för en befolkning, som, med ett öfvermåttan öfveransträngande arbete, hvilket lägger dem i en förtidig graf, endast medelst en till svältkur gränsande diet förmår uppehålla sin eländiga tillvaro. Frågar man nu: hvems är skulden, — hvem bär det fruktansvärda ansvaret för det all beskrifning trotsande eländet inom dessa distrikter? så blir svaret — arbetsgifvarne, endast arbetsgifvarne. Dessa hafva till större delen förvärfvat betydlig förmögenhet genom just dessa flitiga, tåliga arbetare, hvilka de icke gifvit — sin förtjenta lön, d. v. s. en lön, hvarpå de kunna lefva ett menskligt lif och som de väl förtjent genom sitt arbete, hvarigenom de beredt välstånd och öfverflöd åt sina arbetsgifvare. Det är förgäfves, att dessa undskylla sig med dåliga tider, ty antingen tiderna varit goda eller dåliga, har tillståndet bland arbetarne aldrig varit annat än dåligt. Under ett ins:n hade med en väfverska i Marks de han till henne bland annat den frågan, om ingen bland de rika fabrikanterna någonsin donerat ett kapital till någon välgörande stiftelse till sina arbetares ån, t. ex. en pensionsfond för ålderstigna eller orkeslösa väfverskor eller för något annat godt ändamål; och fick till svar: alt ingen af distriktets fabrikanter någonsin gjort någon stiftelse till sina arbetares förmån. Vidare omtalade hon, att för flera år sedan hade en tysk färgare, som nyligen bosatt sig i rten, på en kommunalsammankomst föreslagit inrättandet ar en sparbank, men han blef genast nedtystad och ti ad för detta nyhetsmakeri, emedan man väl visste, att arbetarens lön, som icke gat honom dagligt bröd, än mindre lemnade honom något öfver att insätta i sparbanken, och en sparbank utan några insättningar hade väl tagit sig mindre väl ut. N. rguren blef mera förtrolig med förhallandena på platsen, återkom han ej heller någonsin med ett dylikt förslag. Det var med slor af djup nedslagenhet öfver den bedröfliga erfarenhet, han gjort, ins. aflagsnade sig från denna af armodet djupt tryckta befolkning. Om någonstädes, vore här ett falt för presten att tillhålla arbetsgifvaren att uppfylla sin kristliga pligt. Presten borde vara den fattiges naturlige målsman, men beklagligtvis visar erfarenheten, att presten oftare är den rikes än den fattiges målsman, så att från detta håll är icke mycket att hoppas för åstadkommande af en bättre ställning för arbetaren i dessa trakter. Fabrikanterna i Mark hafva alltid framställt anspråk på skydd för sin industri och afsände tillochmed för några år sedan en deputation till hufvudstaden, hvilken uppvaktade konungen och statsrådet Gripenstedt i alsigt att till deras förmån söka motverka den friare tullagstiftningen. I sanning icke ringa anspråk! — Detta skydd, som är ingenting annat än en skatt, lagd på allmänheten, hindrar icke samma fabrikanter att utsuga sina arbetare; dessa äro således mycket dåligt skyddade, och detta beror derpå, att skyddssystemet är endast till häiften tillämpadt, d. v. s. till den hälft, som afser arbetsgifvarens fördel, då deremot dess andra hälft, som afser arbetarens, är alldeles åsidosatt, ty skyddssystemets ovi i konseqvens fordrar, att icke blott arbetsg utan äfven arbetarens fördel tillgodoses, d. i här — skyddas. Skall nu detta skydd till förmån för bomullsväfverifabrikanterna forttara, så bör ock detta skydd utsträckas åt deras arbetare, d. v. s. arbetslönerna fixeras af staten. Detta är systemets konseqvens, och eudast på detta vilkor kan skyddsanspråket uppträda med fog af rättvisa. Vill man icke på dessa vilkor bibehålla skyddssystemet — välan, kasta det öfver bord; — den industri, hvarom här är fråga, skall kanske bämmas eller gå tillbaka för en tid, men lika visst är, att den sedermera skall uppstå och utveckla sig på naturligare och tidsenligare grundvalar. Ins. inser allt för väl, att, i händelse det sista at dessa alternativer komme till stånd, de talrika arbetarne i Mark (i hvilkas intresse ins:n här tagit till orda) till en början skulle komma att lida mycken nöd, men på samma gång skulle dock hoppet om en bättre framtid skymta fram, i det le nödgades dels upprätta det nu alldeles försummade jordbruket, dels vända sina krafter i andra riktningar, som bättre lönade deras ansträngningar. Deras nuvarande tillstånd visar dem en fram, som är hopplös icke blott för dem sjelfva utan för deras barn. Den fråga, ins:n här berört, gäller en talrik och ljupt nedtryckt arbetsbefolknings framtid; det var lerföre med tillfredsställelse, han erfor, att II. T. egnat densamma sin uppmärksamhet, och öuskligt vore, om densamma hölles vid lif at pressen och härigenom kunde erhålla en praktisk lösning i den na eller andra af de riktningar, ins:n föreslagit. Derföre uttalar ins:n den förboppning, att landets tidningspress måtte behjerta de fattiga arbetarnes i Mark sak och hålla frågan vid lit, till dess den vinner en lösning, som kan skänka en gnista af hopp i dessa arma menniskors hjertan, ty sjelfva iro de vanmäktiga gentemot vinningslystna och samvetslösa arbetsgifvare.