Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1870, sida 3

säga, kan jag ej framföra till honom, vill knappt tro derpå sjelf! — Måtte blott icke kung Carl för sent vakna ur sin blindhet ... Jag menar, att han väl kunde tränga till ett ord af sin gröne riddare. Har han ännu icke synts till vid konungens hof? — Nej ... det är, som om han hade blåst bort i samma ögonblick, som kronan lyftades på min frändes hufvud. Dock är han sjelf icke af den meningen, och lyckan har äfven följt honom så skenbarligen, till och med i de minsta småsaker, att han väl kan frestas att lita på henne ensamt, hvad så han må företaga sig, och icke så mycket se sig om etter rådgifvare. Naturen sjelf tyckes vara honom blid och uppfylla hans minsta önskan. Du minnes väl sjelf, huru regnet föll i strida strömmar efter en långvarig torka, när vi kommo öfver från Finland efter konung Christofers död! Så har det varit allt sedan, och i Norge, likasom det varit här. Der hörde jag allmogen säga, när vi drogo in sunnanfjälls, att på tjugo år hade icke varit så god äring, som sedan de beslöt taga kung Carl äfven till sin konung. Det förundrade dem ock högeligen, när vi drogo öfver Dovre nordanfjälls hän .., det var vid Mårtensmessotiden nu sist ...att der finna farbar väg, der man så när för snö skuld icke plägade komma fram med häst. Nils kunde ej återhålla ett leende vid denna beskrifning, ehuru han inom sig visserligen tänkte uppå, huru lätt denna blinda tillit till sin lycka kunde leda äfven den förträffligaste man i förderfvet och liksom göra honom hård för sina bästa vänner, hvilka hade endast hans sanna väl för ögonen och icke ville nedlåta sig till hopens blinda smicker. Något af dessa tankar skimrade väl igenom hans leende, ty Thords blick hvilade forskande på honom, i det han fortsatte: (Forts.)