Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1870, sida 3

Thord Carlsson kom ut. IIan studsade vid åsynen af Nils, men ett drag af innerlig glädje utbredde sig öfver hans vackra, öppna anlete, och han räckte ut handen mot Nils. — Nils! — utropade han — hvem kunde väl sagt mig, att slikt möte förestod mig! Nu fick höfvidsmannen ett utseende, som om den blanka spjutspetsen magnetiserat hans ögon. Men hvarken Nils eller Thord gåfvo akt på honom vidare, utan gingo midt för den bugande höfvidsmannen in i rummet. Detta var ett förgemak, der ingen för ögonblicket fanns utom de tvenne vännerna. IIos konungen, ett par rum innanför, talades lifligt, men detta störde icke de två, hvilka samtalade helt sakta. — Mitt ärende är lyktadt! — svarade Nils på vännens spörjsmål — och jag bidar nu, hvad som kung Carl vill gifva mig, för händer... Men att döma af de många främmande anletena och af tal och miner har här ingen förändring skett, sedan jag sist drog in i konungens, min herres, gård. — Nej, vän Nils, här är sig allt likt! — svarade Thord med en axelryckning. — Så kommer jag nu såsom alltid olägligt till konung Carl! — Ja, Nils — svarade Thord och tryckte varmt vännens hand —du kommer olägligt! Jag vill det icke förhålla. Och likväl — tillade han — behöfde min herre nu mera än någonsin hafva trogne män omkring sig. Men haf tålamod, Nils, de tider kunna väl komma snart nog, menar jag, å je annat mottagande väntar dig af konung Jarl! Nils log, men sade intet, och Thord tillade: — Jag har förnummit underligt tal från mötet i Halmstad och om hvad de gode herrarne der hafva haft för händer. — Känner konungen något derom? — Nej ... och hvad jag blott ovisst vet att